Den här sidan har korrekturlästs
— 111 —
Ack! vi äro skilda, Thilda!
Fort brann kärlekslågan ned:
Du blef mig ej trogen. . . . Rrogen
Svär jag nu min trohetsed;
Drifver omkring jorden, vorden
Irrig som en sinnessjuk;
Dagligt jag förgubbas, dubbas
Snart med silfvergrå peruk.
Släckt blir dock i döden glöden
Af ett brunnet olycksbloss:
Kärlek! hvarför blända, tända
Flammor, för att plåga oss?
