Men blåste vinden, så skummet yrde kring bogen,
Och vågen plöjdes liksom en fåra för plogen,
Då tog han snuggan, och helt förnöjsam till sinnes,
Han satt och talte rätt mången strof, som jag minnes.
”En sjöman, pojke! bör vara qvick uppå vågen
Som en abborre, och som en sparf opp i tågen;
Qvicktänkt och snarvänvd, ty annars går han och vankar,
En redlös skuta förutan roder och ankar.”
”Sin egen kraft bör man ta' ombord uppå skutan:
Skrik ej på hjelp, då du kan dig hjelpa förutan.
Lit ej på andra, ty huru usel och lumpen
Är ej den skutan, som jemt skall lättas med pumpen!”
”Var oförfärad, se faran stinnt uti synen,
Då hafvets herre drar barskt ihop ögonbrynen.
Var jemt beredd till att möta döden och dommen,
Ty båda komma helt oförtänkt liksom bommen.”
Så talte gubben — och detta var bland det sista,
Hans lefnadsankar, hur starkt det var, måste brista;
Af döden lät han sig in i hamnen bogsera, —
Och skutan fick jag i arf af honom, med mera.
Men sjömansyrket det fick i botten jag lära,
Och främst af allt veta hut, och sen manövrera.
Och säkert är, att jag än i dag derförutan
Ännu ej varit min egen herre på skutan.
