Den här sidan har korrekturlästs
— 125 —
Judith var en ärans fru,
Redig i sitt sätt att tänka.
Knappast, tror jag, finnes nu
Sådan katig enka.
Se'n med sin piga hon öfverlagt hade,
Gick hon i templet och talte och sade:
”Vördade män! Om j lipen så här,
Rakt det åt helvete bär.”
”Här ej hjelper att med gråt
Blöta bibel och postilla;
Låt oss ej med sorgelåt
Dag och natt förspilla.
Bästa beslut för de Israeliter
Är att slå hufvudet af de banditer:
Jag vill försöka — vårt endaste hopp —
Offra Holofernes opp.”
Judith drog sin skrud uppå,
Prydd med perlor och rubiner,
Fyllde i en säck också
Fikon och russiner.
Drog så ur staden, som baraste necken,
Till Holofernes med pigan och säcken,
Fick audiens för sin dejliga mund
Hos hans excellens på stund.
