MORGONEN.
Ur hafvet steg en herrlig sabbatsmorgon,
Och våren stämde sina gyllne harpor
Till fromma sånger till den Högstes ära;
Och menskan, slumrande ännu i drömmen,
Förnam en väckelse och igenkände
Den stämda orgeln i naturens kyrka.
Då väcktes äfven jag af dagens stråle,
Som genom fönstret sken och på mitt öga
En värma göt, liksom en ljuf beröring
Utaf en moders kyss, som varsamt väcker
Sitt barn en morgon, när det soft för länge;
Och hvarje skönhetsbild, som drömmen målat
För anden nyss i underbara riken,
För vakna ögat log i verkligheten.
Och vid jag öppnade min dörr till fältet
Att träda ut, det var liksom jag trädde
Ej ut, men in uti ett smyckadt tempel;
Ty så var jorden, och deröfver hvälfde
Den blåa himlens tempelhvalf, och solen
Sin altarflamma speglade i floden,
Och genomträngd af ljus var flodens botten,
