Farväl, J torn och murar,
Hoteller, punsch, och is,
Tornväktare och lurar,
Skarpskyttar och polis!
Till gamla fosterjorden
Jag far på sjö och våg,
En liten tripp åt norden:
Till Norrland står min håg.
Der tjusa land och vatten
Mig än som fordomdags.
Der ser jag sol’n om natten
Och hugger mig en lax.
Passagerarne äro redan ombord efter ett vidlyftigt ”mun- och handgemäng” med sina vänner och bekanta. Landgången är intagen, kaptenen står på kommandobryggan. Ångbåten skrapar med foten, liksom då man tar afsked. Nu kilar han i väg: adjö! adjö!
Röken hvirflar, solen brinner,
Gudaskön naturen ler,
Och med vännerna försvinner
Skeppsbrokajen mer och mer.
Mången saknad ögat tydde,
Sista viftningen är gjord;
Och med den mot stranden flydde
Mången slängkyss öfver bord.
Då jag såsom resenär kommer ombord på ett ångfartyg, erfar jag samma känsla som då jag får ett par nya byxor, innan jag hinner sätta mig in i de nya förhållandena. Detta var emellertid snart gjordt. Jag kände mig hemmastadd, utsåg genast min favoritplats för resan och höll ungefärligen följande tal till undertecknad:
.jpg&oldid=460834){kind=link}