Bogesund. Står som ett stort dufslag öfver
skogstopparna. Dess höge patron lärer likväl icke vara någon
duf-unge.
Der ligger Waxholm liksom en haj,
Som slukat badande gäster.
Fem gubbar ser jag på stadens kaj,
En kommendant och två prester.
Den der med hatten,
Min gamle frater,
För toddy-vatten
Gör apparater.
Farväl, farväl!
Då vi passerade fästningen, gick jag ner i min hytt för att vara i säkerhet, i händelse af någon skjutning. Sedan jag genom kaptenen förvissat mig att ingen fara var å färde, begaf jag mig åter på däck, då jag på stranden vid Badhuset hade den äran att bland andra mindre framstående personer se min vän bokhandlaren Brudin i en välmående ställning stå som en väldig foliant ibland <i<miniatur-almanackor. En herre, som tröttnat att meta, for hem i sin lilla båt. Om han hade någon fisk kunde jag ej se; men han var utstyrd i grågul hatt, grågul rock, grågula benkläder och grågult ansigte. Ett fruntimmer anmärkte, att han såg ut som han varit gjord af häftplåster.
– – ”Hem seglar fiskarn med vinden så frisk.
Se huru båten vaggar i vågen.
”Fan vara fiskare!” ropade någen.
”Jag”, skrek en annan, ”vill ej vara fisk.”
I Kodjupet hedrade jag en större fisksump med följande sång:
.jpg&oldid=460838){kind=link}