Det kan reta sjelfva stenen
Att man famlar som en blind.
Sur som ättika, kaptenen
Står och vädrar vind.
Dock vill ingen vindflägt kula,
I machin hörs ej ett knäpp.
Vackra könet, som det fula,
Sitter tyst och hänger läpp.
Alla märken tyckas lofva
Att vi här få ligga still.
Bäst att gå till kojs och sofva:
Styr bäst fan ni vill!
Anblicken af Hudiksvall är särdeles vacker. Söndagsmorgonen var också herrlig, och en söndag är dessutom alltid vackrare än en annan dag; ty han snyggar opp sig, tvättar och kammar sig sorgfälligare och snyter sig i ren näsduk. Skinnförklä’n och arbetsbyxor stanna hemma. Arbetaren går med käpp, nattkappa och cigarr. Ansigtet glänser af förnöjelse.
En mängd hundar anmärkte jag i Hudiksvall utan nosgrimmor och munkorgar: lefve friheten! alla hundar borde utrotas från jorden. Rådstugu-tornet höjde sin spira mot de flygande molnen som en kolossal rättika. Lossning och lastning fortgick under gudstjensten. En ångbåt har alltid brådtom. En vagn rullade in på däck; derefter en stor och tjock prest, mörk som Erebus, med en rygg, som påminde om tabula nigra. En herre med en stor snusburk embarkerade äfven jemte tvenne löjtnanter, eller som de kallas af någon författare, ”mekaniska trycken på helvetesmachiner”.
Ångbåten är åter i gång. Viftningarna lika med dem, jag såg i Stockholm. Frisk kultje, som öfvergick till en
.jpg&oldid=460845){kind=link}