liten storm, hvilken förjagade all matlust. Norrlands-bergen lyftade sina blå hjessor här och der mot skyarna. På eftermiddagen aftog blåsten, fartyget gick stadigare, glädjen återkom med glam och sång och punsch.
Klang! en liten visa uppå hafvet
Kan ej skada, gubbar, eller hur?
Känns ej allt elände som begrafvet,
Då man kommit storm och faror ur!
Hvarför bryggs vår lilla bål? J frågen,
Och jag svarar med pokal i hand:
Bacchus är vår hulda far på vågen,
Som vår hulda pappa uti land.
Vi ha sett i dag, hur stormen brutit
Lejonmodet i de ungas hop.
Vi ha sett, hur filosofen sutit
Grå och vis i hemska ulriks-rop.
Mången kind ha vi i dag sett teknad
Med förskräckelsens och smärtans min.
Mången skönhet ha vi sett förbleknad
Sjösjuk stå på knä i krinolin.
Se! nu ljusna hafs- och himlabrynen,
Sakta tystna bränningar och brått.
Neptun, nyss så grym och grön i synen,
Blidkats af de offer, som han fått
Vågen svallar lätt mot skur och hällar,
Sol och glädje lifva själ och kropp.
Se! der blåna Norrlands skog och fjällar:
Lefve Norrland! klang! och botten opp!
Sundsvall, herrligt till sin belägenhet och märkvärdigt i sitt framåtskridande. Ingenting småfnaskigt och för sig
.jpg&oldid=460846){kind=link}