sjelf, utan lif och anda och företagsamhet i stort; icke för ögonblicket, utan för framtiden. Heder och vördnad! lycka och framgång! Farväl, farväl!
Natten var herrlig, fartyget gungade på silfvervågor. Månan sken som en nyklufven Edamer-ost.
Skulle nu krypa till kojs allt lif i den gungande arken.
Damerna redan förut på sömnens vänliga armar
Vyssats af böljornas sång i drömmens förtrollande riken,
Medan vi, skapelsens herrar, på däck med blossande snuggor
Rökte vår länsman till slut och sögo Ostindiska stumpar.
Troligt af bristande rum, man såg en mängd krinoliner,
Större och mindre till vidd, som fullt i gångarna hängde,
Satta af hyttornas folk som ryssjor för ströfvande manfolk.
Månan, min åldriga vän, med tysta fjät som en brandvakt,
Fångade nattliga moln, och än med försilfrade saxen
Stack i vår ångbåtsrök, och rädd om himmelens knutar,
Trodde att elden var lös och högg sprutskyldiga böljor
Vaksamt med flammande blick, som en kyrkstöt, i slumrande nacken.
Hof så en väldig patron mot skyn sin rossliga stämma:
”Gubbar! att natten är när, påminner mig slocknade snuggan,
Askan jag strött på böljornas rygg och längtar till kojen.”
Sade – och rullade ned och försvann i den tysta salongen.
Alla vi gjorde som han; och tyst öfver fuktiga däcket
Smög sig hvar lefvande själ på guttaperka-galoscher
In i sin vaggande hytt, och långskepps snart på madrassen
Söfde, hvar en på sitt vis, sin filtomslutna lekamen.
Sömnen blef dock icke långvarig. Jag drömde att jag var inklämd i en kokos-nöt, utan att begripa huru jag kommit in eller huru jag skulle komma ut igenom ett så knapphändigt hål. I min ångest vaknade jag och fann mig ganska välbehållen i min trefliga hytt. Månan sken
.jpg&oldid=460847){kind=link}