Sida:Svea 1864(14).jpg

14

Under forskning och nit
Och förslag hit och dit:
När kom farkosten hit?
När steg men’skan ombord?
Hvad jag vet och förstår:
Inte var det i går.

Lika godt! Vi må bra
På vår rullande jord.
Berg och backar och hus,
Spis och fållbänk och bord,
Mat och kläder vi ha:
Ingenting, som jag vet,
Man behöfver att ta
Från en annan planet,
Om ej värme och ljus;
Men det få vi som lån
Utan borgen ifrån
Både solen och mån,
Utom allt, då och då,
Såsom ficklån vi få
Utaf stjernorna små.

Sommar ha vi och vår,
Dito vinter och höst.
Vår’n är gladast, ty då
Sopas himmelen ren,
Klarnar sol’n i det blå
Och i menniskans bröst
Gjuter glädje och tröst.
Och i buskar och snår,
Uti stenrös och hål,
I hvar vinkel och vrå,
Uti rörtopp och skog
Är ett stoj och ett skrål,
Så att om jag fick rå,
Vore halfparten nog.

Men man gläds: man blir ung,
Då man lyssnar derpå.
Om man än vore grå
Som en gråsten och tung.
Blir man upprymd ändå,
När små bäckarna gå
Och små lärkorna slå
Sin förtjusande bit;
Och små blommorna stå
I sin nya habit;
Och en gök eller par
(Gök är min favorit)
Ger oss delphiska svar
Uti allt hvad han vet
Som profet.

Yppig, varm som en glöd,
Kommer sommaren se’n
Echaufferad och röd,
Blomerant som kattun,
Mätt och frodig och brun
Som en ångbåtskapten.
Då står ängen i flor
Med sin klöfver så röd
Till en fägnad så stor
För båd’ stutar och kor.
Då står åkern i blom.
Med sin blåklint och gror.
Då är kornboden tom:
Då går men’skan och glor