Uppå coks eller kol,
Eller kommit på sned,
Eller kanske på fusk
Uti skenande traf
Körts pojkagtigt utaf
Någon Phaetons-kusk.
Ty allt lefvande stängs
Uti hus, uti bås,
I palatser och skrubb,
Under stenar och stubb,
Hvar ett hybble kan fås.
Och der packas och trängs
Både hemtamt och vildt.
Man ser hästar i filt,
Man ser får i tulubb. —
Öfver slumrande sjö
Läggs den blåstärkta is
Och en bländande snö.
Öfver skogarna hängs,
Som ett säkert bevis
Att naturn gått till sängs
I chemise.
Hvad gör menniskan då?
Jo, hon ser under lugg
Lite misslynt i mjugg,
Täpper fönster och glugg
Att hon aldrig ett dugg
Utaf frisk luft kan få;
Stänger luckor och port,
Dansar ut sina ben,
Äter godt, lefver fort,
Andas in fotogén,
Dricker punsch, tar in salt,
Och det sämsta af allt:
Spelar kort.
Åren rulla och gå,
Dagen kommer och far;
Och jag ser att jag har,
Hvad jag aldrig har ment,
Gjort min jordiska sång,
Längesedan för lång,
Att det re’n är för sent
Att den kortare få,
Hvilket haft sina skäl.
O! farväl, o farväl!
Lilla sångmö, godnatt!
Och du mennisko-själ!
Som har ingenting mot
Att bebo samma klot,
Som en gång fått oss fatt
Och som kallas vår verld.
Om dig ödet har satt
På en lysande höjd,
Eller gjort dig det spratt
Att förklara dig värd
Blott en ringare härd:
Lycka till på din färd!
Uti sorg eller fröjd
Tro Allfader om godt
Och var tacksam och nöjd
Med din lott!
.jpg&oldid=460851){kind=link}