morgonqvisten – men ett vatten ”så klart som hennes öga!” Djupet lär vara outgrundligt. Det sägs, att lärdt folk med fina luktorganer på sina ställen af Wettern upptäckt en lukt liknande genever. Jag såg flera passagerare, isynnerhet fruntimmer, hvilka som oftast lutade sig öfver relingen. Jag trodde att de ville kontrollera de lärdes uppgifter angående genevern, men erfor snart att det var för något annat bestyr, som är tämligen vanligt bland passagerarne under sjögång. ”Jag känner kryddan, sa’ fan om bränn-nässlan.” Vädret var emellertid snart öfvergånget som det ofta händer på detta farvatten med sina snarstickna najader. Sjön saktade sig; man styrkte sig med frukost och porter, och snart utstrålade belåtenhetens sken från alla ansigten.
Vi landade vid Grenna, Per Brahes stad och Sankt Britas födelsestad, inbäddad i den yppersta trädgård, det vackraste i stadsväg, som har kommit för mina ögon. Här ville jag dröja, men kapten hade en annan åsigt, som jag fann stridande mot sundt förnuft, då man hade ett så vackert ställe att gå i land på och roa sig. Med en hastighet som var otrolig intog han det fraktgods som låg på bryggan, och med nöd hunno vi förse oss med några rågade djuptallrikar med läskande körsbär, som vi snoppade i oss under det vi på vår gungande galeja med förtjusning betraktade den fruktbara och herrliga nejden.
Just uti en stad som denna,
Ni förstår jag menar Grenna,
Ville jag, om jag fick rå,
Ned min påle slå:
.jpg&oldid=460946){kind=link}