poesien beträffar, som jag vid genomläsningen finner lämpligt för er kalender, men har ingen lust att fortsätta i denna, förskräckliga värme, förr än jag genom några rader från er hand, kan erfara huruvida det lönar sig, att såsom hittills varit fallet, fylla den ena sidan efter den andra med nästan bara mästerstycken. Var god och låt mig genom telegram på Söderköping veta på hvad sätt ni tänker uppmuntra min talang till fortsättning af dessa anteckningar. Jag tänker annars, i fall vi ej skulle komma öfverens, att under resan få utbyta dessa poetiska alster mot några aktier i Götha Kanal, hvilket troligen lönar sig bättre, än att illustrera er Kalender med mina snillefoster. Emottag min högaktning tills vidare. — —
Sedan jag nedlagt brefvet i fartygets postlåda, kastade jag en blick öfver Norrköping, och befans den staden vacker både till byggnadsart och läge. Eldsvådor äro verldsbekanta mästare och bygga vackra städer. Staden är fyrkantig som en bomullsduk, har broar och sorlande vattenfall och många märkvärdigheter, som vi känna förut. Här byggs vår första monitor. Trehundra arbetare hålla ett helfvetes buller och bång, för att knåpa ihop odjuret. Ingen med svaga nerver vågar nalkas den kolossala verkstaden der
»Vaulunders söner smida sitt jern.»
Trålarna qvida etc.
I förtroende vill jag nämna, att då man kommer om qvällen ena dagen till en sådan stad som Norrköping och reser på morgonen dagen derpå, så hinner man ej se många herrligheter. Men man kan ändå ha en ganska angenäm qvällstund, om man som jag är nog lycklig att bli inbjuden till en präktig sexa i W6:s vackra och skuggrika trädgård i samqväm med glada och genialiska vänner. Tack! min goda Tullförvaltare!
»Minne! Saknans tröstarinna!»
.jpg&oldid=460869){kind=link}