Oxelö-sund i Nyköpings-skärgården, dito en liten bit af Östersjön samt Bråviken, som i likhet med Bantingarna magrar och afsmalnar allt mer och mer och omfattas slutligen af Wikbo- och Östgöta-landet. Vill man åter igen icke vistas på däck, så kan man opåtalt gå ned i sin hytt och göra som jag:
Ty jag somnade sött,
Som en menniska gör,
Då hon känner sig trött
Och då ingenting stör,
Eller ingen har stött
Hennes goda humör;
Ty <i<då är det förbi
Med att uthvilad bli.
Då är sinnet förstördt,
Då är allting kuriöst —
Då är helvete löst!
o. s. v.
Morgongryning. Slätbaken, fult namn! står som en spegel (jag hado så när sagt akterspegel) med några små molnbilder som flugfläckar på spegelglaset. Jag stack min nattmössa utom fönstret för att utröna temperaturen, innan jag gick upp på däck. Försigtigheten bjuder sådant på ångbåtsresor. Jag är dessutom rädd för oväder till sjös. “Det är icke i min väg, sa’ flundran, drogs upp på land.“
Klockan redan klämtar fyra,
Skepparn har sin morgonrast.
Skutan knogar som en myra
Rastlöst med sin tunga last.
.jpg&oldid=461031){kind=link}