Nu hade vi en större backe emot oss, som Bergs
slussar fått i uppdrag att hjelpa oss öfver. De hade göra
i tvänne timmar och lyckades slutligen efter femton
kraftiga handtag. Under tiden vandrade en del
paraplyförsedda passagerare på kanalbanken mot Wreta kloster i ett
ganska vått och osnyggt åskväder. Om man gör sig
besvär och vänder om hufvudet, har man en förtjusande
utsigt öfver Roxen med sin kolossala vattenspegel, svartblå
som skyarna.
En präktig ruin af gamla Stjernarp skulle, efter berättelse, afteckna sig mot skogen, men som jag ej lyckades upptäcka i anseende till regntjockan. Sanct Pehr i Linköping stack upp sitt jättetorn öfver den ofantliga slätten. Tornet är vackrare på ju längre afstånd man ser det. Det gör ett effektfullt afbrott i det vidsträckta landskapet, men är som man vet i sjelfva verket ytterst fult. Sedan man betraktat ofvanbeskrifne utsigt, kan man vända om hufvudet igen, då man får sigte på Wreta klosters prydliga tornspira, som sticker upp öfver lummiga trädmassor. Wreta var en gång, men det är ganska längesedan, ett rikt och otvifvelaktigt mycket muntert nunnekloster. Gustaf Wasa, som egentligen icke just var någon gentil fruntimmerskarl, missunnade nunnorna deras goddagar. Klostret försvann och nunnorna blefvo förmodligen ladugårdspigor på Gripsholm.
Wreta kyrka är vacker, men mörk och dyster.
Innanför på kungalik man snafvar,
Helgonbilder mejslade i sten.
Utanför i skuggomslutna grafvar
Stilla nedlagt sina berdestafvar:
Lindblom, Lehnberg, Wallquist ocb Hedrén.
.jpg&oldid=461108){kind=link}