Ångbåten är nu oppe i de sista slussarna. Vi bjuda
gamla Wreta farväl och ånga förbi kyrkor och herrgårdar
genom leende nejder mot den lilla romantiska sjöungen
Boren, som på lätta vågor gungar oss 245 fot öfver
Östersjön och har ett vatten liknande Wetterns i klarhet och
rörlighet. På södra stranden ligger Ekbyborna kyrka, i
hvars torn Sancta Britas kammare visas. Vi passera
Brunneby, det mest förtjusande af alla ställen vid kanalen.
Vädret var duskigt och gjorde omkringskådandet ej så
behagligt som man hade önskat, helst då kanalen ifrån sista
slussen vid Borenshult går genom en enda herrlig park, hvars
lummiga kronor här och der bilda ordentliga hvalf öfver
den slingrande vattenvägen. Motala verkstad besöktes och
beundrades. Der kunde man gå ett halft år och betrakta
och vara lika dum ändå. Vi färdades i en liten öppen
ångbåt till Platens graf, hvarom Tegnér sjunger:
»Lefvande han aldrig svigtat;
Derför död han hvile tryggt
Vid de vågor sjelf han diktat,
På den strand han sjelf har byggt.»
Vi gingo till fots till Motala köping och embarkerade på vår gamla ångare. Borta bra, men hemma bäst.
Att man emellanåt sofver på resor behöfver jag ej tala om, likasom att man då och då, som ett bränsle på lifvets härd, förser lilla magen eller buketten med mat och dryck. Jag förbigår dessa materiella nödvändigheter och berättar, att Wettern mot all förmodan var oss särdeles bevågen och lät oss komma oantastade till det gamla märkvärdiga Wadstena, som i sin Wettervik ligger drömmande om sin flydda, kanske aldrig mera återkommande storhet. Här lossas och lastas en liten stund.
.jpg&oldid=461109){kind=link}