Sida:Svea 1870(24).jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
24


Hon har också praktiserat i elfva år på samma äfventyrliga farvatten och tillvunnit sig alla passagerares aktning för sitt beundransvärda tålamod, sitt försakande af all egen beqvämlighet, då det varit frågan om att hjelpa, trösta och hugsvala. Mången har gjort mindre för medaljen.

Det var en mindre angenäm, men lärorik morgonqvist. Eör-ut logerades 40 emigranter, dels på däck, dels under däck. Eörsalongen var fullt upptagen, och akter-ut hade icke alla passagerare fått hyttplatser, hvarföre många nödgades hålla till godo med korridorer och trappgångar. Utanför min hyttdörr hade jag en hedersvakt af tvenne kammarjungfrur, hvilka lågo på knä i framlutande ställning, så att jag måste klifva öfver de arma offerlammen för att komma ut och in, och det fordrades både konst och lycka, om man kunde göra det torrskodd. Barnskrik och gammalt folks jemmer varierade i alla möjliga och omöjliga tonarter, och damsalongen, hvars dörr under slingringen ej alltid kunde stå igen, företedde lefvande modeller i de äfventyrligaste ställningar. Frukost kunde ej dukas den vanliga tiden klockan åtta. De matfriska, hvilka ej voro många, fingo gå sugande till klockan elfva, då vi kommo in i lugnare vatten och kall mat kunde serveras.

Solen började nu skina fram mellan molnen, och en gladare stämning förspordes bland passagerarne, isynnerhet som tornet af Wenersborgs kyrka fjerran vid horisonten tillvinkade oss tröst och hopp att snart vara inne i den vänliga stadens lugnare hamn. Wenersborgs belägenhet är täck mellan det väldiga Halleberg på ena och Dalslandet på den andra sidan.

Vi gingo i land för att räta ut benen. En väldig sjöbuss mötte jag, då jag vek om ett gathörn. Jag hoppade till af pur respekt.