Om du oss regerar
På sådana grunder,
Så är ingen under
Att folk emigrerar.
Kom åter och gif oss ditt strålande dop,
Och låt inte Ericsson få alltihop!
Min poetiska utgjutelse gjorde hvad den kunde. Solen, som förmodligen fann sig knuffad, kom strålande fram ur de tjocka molnen, då vi landade vid Trollhättan och en skara passagerare vandrade till de brusande fallen för att häpna och beundra. Vi gingo sedan genom skog och mark ned till slussarne, dit vår ångare, som för sin ovighet icke kunnat gå samma väg som vi, hade begifvit sig sjöledes. Den väg vi tågade var förtjusande med de herrligaste utsigter. Jag trodde till en början, att vägen var beströdd med pudersocker från något liberalt sockerbolag, men fick vid närmare undersökning reda på att det endast var sågspån som vi larfvade uti. Mjukt var det emedlertid och ganska behagligt för ömfotade bergvandrare.
Trollhättan har jag ej åtagit mig att beskrifva. Jag skulle dertill åtminstone behöfva två år, och så länge har jag ej tid eller kappsäck att stanna. Jag har dessutom min egen åsigt:
Trollhättan af ingen besjungas kan,
Af den orsak — att det inte går an.
Af ingen artist den målas kan:
Han tog sig vatten öfver hufvu’t han.
Och derför vet jag så väl som ni,
Att den lyckas bäst — som låter bli.
.jpg&oldid=461114){kind=link}