En berömd författare har också uttryckt sin tanke
derom i följande ordalag:
“Der naturens ande, stolt i känslan af sitt mäktiga, aldrig fjättrade majestät, talar sitt dånande kraftspråk utöfvar berg och dal, — der böjer sig i omedveten ödmjukhet den beundrande och häpnande menniskan för dess makt, och utan strid afstår hon ifrån att för sin like i bild eller ord söka försinnliga den storartade scen, som uppfyller henne på en gång med fasa och tjusning.“
Vi ha lemnat Trollhätte kanal och betrakta nu som bäst den förtjusande punkt på kanallinien som kallas Lilla Edet, der jag skulle haft mycken lust att stanna för att i den blanka elfven hugga mig en lax, eller i byn slå mig på ölbryggeri, garfya läder, färga, göra piller, såga bräder, sköta posten eller predika i kyrkan, emedan till allt detta fanns tillfälle, efter hvad jag såg och förnam. Öfverallt är vegetationen herrlig och rik. Till venster ligger Ströms storståtliga herrgård, efter hvilken kanalen fått sitt namn. Två slussar till, och man är stolt att vara i jemnhöjd med hafvet. Naturen blir mindre storartad, mindre lummig. Kala, skr öfliga berg blåna i fjerran, under det ögat icke saknar en mängd vackra leende landskapspartier.
Göta elf får nu en lugnare sinnesstämning, går tystare och utvidgar sig mer och mer, ju närmare den nalkas Göteborg. Och om vi vilja, kunna vi nu när som helst snöra i hop våra kappsäckar, tacka vår artige och uppmärksamme ångbåtsbefälhafvare för en angenäm resa och bereda oss på att göra vårt inträde i den för verldshandeln lyckligt belägna staden, hvars höga torn och tinnar vi nu med kikare och lorgnetter mangrannt och nyfiket bekika.
.jpg&oldid=461115){kind=link}