Jag hade nyss förut hållit ett litet tal till Chapman,
som slöt med dessa “kraftiga ord“:
Söta Chapman! var nu hygglig,
Jag dig ber för denna gång:
Låt vår resa bli uppbygglig,
Skall jag egna dig min sång!
Jag blir rädd när stormens vinge
Piskar hafvet som ett skum.
Jag ser helst att vågen ginge
På sin höjd tre, fyra tum.
Som en vän kan du mig lofva,
Hvad jag mest har räknat på:
Att få lugnt i kojen sofva
Och i lugn på däcket gå.
Vill till sist du mig berätta
Hvar du har din matsalong,
Kan för mig du gerna sätta,
När som helst, maskin i gång!
Innan vi hunnit till Kanholmsfjärden, hade jag tagit noga kännedom om fartygets art och byggnadssätt, så väl inom- som utombord; och sedan jag af styrmännerna Östergren och Unonius blifvit fullkomligt öfvertygad om att fartygets botten var af solidaste beskaffenhet, och maskinisten Cedergren visat mig, att hvarenda äfven den minsta skruf inuti maskin, utom den kollossala huggarn som satt utombords, voro i bästa möjliga skick, försattes jag i den lugnaste och angenämaste sinnesstämning. Hade jag funnit förhållandet vara annorlunda, så hade jag ämnat stiga i land vid Dalarön och afsluta min resa vid denna berömda
.jpg&oldid=461141){kind=link}