Jag tyckte mig varseblifva ett spökelse vid horisonten.
Det föreföll mig som en gestalt kom emot oss, stående på
ett Smålandsmoln, ty något solidare fotfäste kunde jag ej
upptäcka. “Varen icke förfärade!“ sade lotsen, “det är
Spårö båk, som vi snart komma att få se något tydligare“.
Jag kikade efter Westervik och Wimmerby, men kunde
ej få sigte på någondera. Något längre fram upptäckte vi
Jungfrun, en väldig klippholme, hvars öfversta topp kallas
Blåkulla och om hvilken många förfärliga spökhistorier
ännu äro i svang. Ungefär midt emot Jungfrun ligger
Oscarshamn, dit vi kilade in straxt på eftermiddagen, för
att lossa många tusen centner jernvägsskenor, som tillhört
Gellivarebolaget, men inköpts för Oscarshamn–Nässjöbanan.
Staden har ett utmärkt läge och är i starkt
framåtskridande: har filialbank, sparbank, skeppsdocka, mekanisk
verkstad, fayence-fabrik, boktryckeri, bryggeri samt en
vacker parkanläggning och schweitzeri med en herrlig utsigt
öfver hafvet. Der tillbragte flere af Chapmans passagerare,
äfvensom undertecknad, en glad och angenäm afton i
sällskap med flere af stadens herrar, inbjudna till en sexa
i det gröna af konsul L., som drog försorg om att allt var
tillfyllestgörande. Bland andra gjorde jag bekantskap med
stadens tullförvaltare, som lär tillika vara en utmärkt
orgelspelare. Tullverket har, som man vet, snillen öfverallt.
En engelsman stötte vi äfven på, som var resande i
staden och hade den sällsynta märkvärdigheten att vara egare
af tjugo millioner svenskt. Att klinga med en sådan potentat
föreföll mig verkligt klingande. Han såg snäll ut, (tacka
honom fan för det!) var några och 60 år och hade två
tusen pund i resväskan, hvarmed han tilltrodde sig kunna
göra en tur åt Göteborg och några andra svenska orter.
Jag hoppas, att min resa ej skall bli på långt när så dyr.
.jpg&oldid=461145){kind=link}