kanske ej alltid så illa på, att ett litet uppehåll inträffar. Ångbåtspipan tjöt emellertid hvar fjerde minut till varning för mötande seglare, tills slutligen tjockan tröttnade och sjönk i hafvets famn. Solen återtog sin spira. Himlahvalfvet blef rent och strålande. Hafvet i sin violetta skiftning presenterade en mängd seglare i alla möjliga former.
Sjömans-sång.
Hurra, kamrater, för sol och vår!
Hafvet har frigjort sin våg.
Sjömannens hjerta af hafslängtan slår,
Och lefvande frisk är hans håg.
Hans skönaste syn är böljornas gång,
Deras brus är hans ljufvaste sång.
Som fogeln fri han irrar omkring
Och skådar mång okänd kust.
Det stormar väl stundom: det gör ingenting,
Som eken han starkes då just.
Hans hopp var alltjemt, då stormmolnet kom,
Att solen fanns alltid bakom.
Det finns ej ett lif så herrligt som hans,
Nej icke en hofmans en gång.
Fast trång är hans koj och mörk är hans skans,
Hans däck är hans ljusa salong.
Der spelas musiken af osynlig hand
Och hafsnymfer dansa ibland.
Och dör han, med guld ej hans graf betings:
Han får den till skänks af kristall.
Och aldrig en ängslig sorgklocka rings,
Man hör blott det friskaste svall.
Om än utan liktal han hädangått,
Han sofver sin sömn lika godt.
.jpg&oldid=461149){kind=link}