Som nu, jag lefver de skönaste stunder
Med luft omkring mig och sjö inunder.
Men hade jag ej denna skuta ändå
Som en galosch till att gå uppå,
Så låg jag väl heldre i land hopkrupen,
Än gaf mig ut på de dunkla djupen.
Men sedan försynen gaf folk begrepp
Att hugga ned skogar och bygga skepp,
Fick hafvet, som ej förut såg sin like,
Ej mera respekt än ett större dike.
Och derför är hafvet nu ej så svårt
Isynnerhet då det ej blåser för hårdt.
Och ingenting vet jag, som mer mig gläder,
Än fara på hafvet i vackert väder.
Att segla i storm jag ej gerna vill,
Och låter ogerna mig tvinga till.
Ty blir det storm, blir det alltid det rätta,
Att skepparn får genast i land mig sätta.
Jag började nu känna mig hemmastadd, då vi middagstiden passerade Landsort. En tullvaktmästare kom ombord, i hvad ändamål förstod han bäst sjelf. Han såg förlägen ut. Jag anade, att han insåg sin obehöflighet. Vid Dalarön fingo vi en ny, emedan den förre redan var utarbetad. Det är ett tyngre arbete än man tror, att vara utan sysselsättning.
En frisk flägt mötte oss vid Kanholmsfjärden. Den var uppfriskande efter dagens qvalm.
Känn hvad luften här är ljuf!
Den som hade sig en stuf!
.jpg&oldid=461160){kind=link}