Ett dödande qvalm öfver Mälaren låg
Och solen tog ingen räson.
Jag längtade ut på en saltare våg
Att svalka min värda person.
Jag repade opp alla tio hudord
Och lemnade mig i Guds hand,
Och kom med en brinnande bondtur ombord
På ångaren Ångermanland.
Alexander Daumont säger på ett ställe i sin Resa i Sverige år 1830: “Jag lemnade Stockholm på en ångbåt“; men jag tycker det låter bättre och tydligare om jag säger att jag gick ombord på en ångbåt och, medelst detta fortskaffningsmedel, lemnade Stockholm. Samme Daumont berättar äfven i sin resebeskrifning om sin öfverfart från Helsingör till Helsingborg sålunda:
“Himlen var ren, hafvet lugnt, och vi gynnades af en frisk kultje.“ Det kan nog kanske vara möjligt, men mig har det aldrig lyckats att få se hafvet lugnt under en frisk kultje. Ku ha vi ej att göra med herr Daumont, utan skola söka reda oss sjelfva på egen hand.
Det präktiga Ångermanland skulle göra sin första resa på Norrland, och rederiet hade haft den artigheten att låta en sextett af blåsinstrumenter medfölja på första resan fram och åter. Man har talat om knussel nu för tiden hos rederierna; men den nyssnämnda sextetten måtte väl få gälla som en lysande och dundrande vederläggning af de högst gemena knusselhistorierna.
Jag hade under sistlidne vinter flere gånger besökt Bergsund för att med egna ögon göra mig förvissad om fartygets solidité, med afseende på min tillämnade resa; men jag upphörde med mina besök, så snart jag förnam att kapten Kempff, som skulle bli dess befälhafvare, oaflåtligt höll sitt vakande skeppar-öga öfver arbetets alla
.jpg&oldid=461473){kind=link}