skummande ölet. Man åt med smak, och en god aptit följer alltid med ett godt och stilla sjöväder. Aptiten är annars, säger någon författare, ingenting annat än ett naturens konstgrepp, som påminner oss, att när tiden är inne, lägga mera bränsle på lifvets härd.
Fyrfartyget Grundkallen helsades med musik af den outtröttliga och förträffliga sextetten. Kommendanten Råberg visade sig på däck med sin familj och gaf oss sin afskedshelsning. Natten var angenäm. Månen, den blonda Phoebe, sken med underbar glans som en vacker illustration i naturens stora praktbibel. Synd att den skall vara obebodd! Der kunde man få en byggnadstomt för godt pris. Men kanske finns det folk på andra sidan, då man vet att det endast är dess eländiga fjälltrakt som är vänd mot jorden, och som man kan ha reda på. Nordenskjöld kunde måhända på sin nordpolsresa få tid att titta litet bakom och låta oss veta huru det förhåller sig med den saken. Vi kunde då möjligen komma ifrån den sorgliga tanken att den ödslige månen blott är en bild af vår egen planets slutliga öde. Snygg tillställning!
En lätt vind började krusa vattenspegeln. Det var olika tankar om vindens riktning. Att den kom från nord, var min enskilda och fullkomliga öfvertygelse.
Nu det pallrar och går
Och på harpan jag slår.
Som en ångande såg
Går den bugtiga köl
Genom glittrande våg
I den Bottniska pol,
Så det fräser som öl.
.jpg&oldid=461477){kind=link}