Jag hela verlden skådar i bättre ljus,
Då jag får gå i skogen bland doft och sus.
Jag åt natur’n mig gläder
Och suckar, då jag tänker på qvalm och städer.
Då jag hvilade mig ifrån att betrakta de herrliga utsigterna, böjde jag mina knän och åt blåbär. Hvilka förtjusande blåbär! Min mun såg flere dagar ut som ett bläckhorn. Och hvilka söta gräshoppor jag såg i Norrland! Äfven här lär det vara blott hannen som sjunger, och det lär han göra endast med fötterna. Det kan inte Labatt göra. Honan är evigt stum. Jag menar gräshoppans. Greken Xenarchos har deraf tagit sig anledning att prisa gräshoppsherrarnas lycksalighet:
«Hur säll likväl gräshoppan är,
Som aldrig hör sin sköna brumma:
Der alla honor äro stumma,
Hur fridsamt der!«
Jag träffade en gammal bekant, som nu pallrar och går på Ångermanelfven, i stället för att som i yngre dagar knoga emellan Stockholm och Waxholm. Det var ångbåten Ran, som, ehuru skröplig och lefnadstrött, hade den artigheten att föra mig till Väija, ett förtjusande ställe, der jag hos patron Malmberg gästade och sof den rättfärdiges sömn, vaknade vid regnväder och fördes per vagn till Bollsta bruk.
“Vid Ångermanelfven kan man ta afsked af åkerbruket,“ har någon sagt; men Väija och Bollsta åtminstone får man likväl pligtskyldigast undantaga, ty der
.jpg&oldid=461835){kind=link}