skafferi-spöke, som skrämmer dem, hvar gång de öppna dörren till den tomma förrådskammaren; en äppel-tysk med de oförskämdaste pretentioner; en storpuffare för sko- och paraply-butiker; spottar folk i synen, om man ej köper paraplyer, och smutskastar, om man ej köper bottforer; nagelfar hattar och bakbyxor, och skäms ej att handskas med oskyldiga underkjortlar.
”Rönndrufvan glöder”! ja det är mycket sannt; men tag fram druf-sorten, och det finns ej i hela verlden ett så tarfligt Bacchi-barn, som skulle kunna höja en enda ton till dess berömmelse. Men hösten smickras, liksom andra rika personer, ofta för underordnade egenskaper. Man kan ej nog berömma de ”gyllene löfven”, som man annars vet skräpa rysligt i gångar och alleer; de ”svällande körsbären”, som man får ondt i magen af, och de ”gullgula plommonen”, som man ej får äta för koleran. Att hösten har ett godt bord, det kan icke nekas, om man notabene vore bjuden; men då man skall betala hans läckerheter kontant, och till på köpet i dessa tider så enormt, att ”en smörgås kostar mera än hela magen är värd”, så uppskjuter jag för min del att lofsjunga honom till bättre tider.
