34
tröst och förnöjelse under hennes reflexioner öfver lifvets njugghet, hade nu under sitt lock ingenting lockande; och den lilla blanka kaffepannan, som hon brukade kalla for ”lilla Brunstedt”, och hvilken i åratal utgjort hennes käraste möbel och en fägnad för ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, stod nu obrukbar, sedan grädd-underhållet af ett oblidt öde blifvit så oförmodadt indraget. Hennes sorg var så mycket större, som hon i sin fattigdom icke egde det ringaste hopp att kunna förskaffa sig en get igen. Och hvad är ett lif utan hopp — och en fattig gumma i skärgården utan get!
”Men då nöden är störst, är hjelpen närmast.”
En jovialisk öfveruppsyningsman fattades af den välvilliga tanken att hjelpa gumman Lisa. Han klädde sig i svart frack, hvit halsduk, satte krusflor kring sin halmhatt och företog en humoristisk vandring omkring till alla härvarande badgäster med sin pappersrulle under armen, innehållande notifikation om dödsfallet samt en vänlig uppmaning att hjelpa Lisa ur bedröfvelsen och göra hennes gamla hjerta gladt och återstäldt till den instundande midsommarshelgen. Uppmaningen var affattad i följande poetiska ordalag:
