Den här sidan har korrekturlästs
Så lossen nu den bindel, som än mitt öga bär,
I, sorger, följesvenner, mig sägen hvar jag är!
»Vi voro dolda fröjder, som burit sorgeskrud,
I ljus vi nu få glänsa, vi lydt vår faders bud.»
Hans bindel föll. De stodo i snöhvit skimmerdräkt,
En vestanvind dem smekte med vårlig hälsofläkt,
De hälften af ett gullband då lade i hans hand:
»Det landet, dit du kommit, är undrens morgonland».
