Den här sidan har korrekturlästs
Dominikanerprior här
Han var i forna tider,
Här lefde han sitt lifs mystèr,
Så rik på inre strider.
Han hade rest i många land
Och burit pilgrimsstaf i hand,
Men när han här som prior satt
I mången bländhvit månskensnatt,
Som silfver kring hvalf oeh kring pelare stänkte,
Han tyst på Kristina från Stumbelen tänkte.
Han mindes, långt från henne skild,
Med längtan öfversvinnlig,
Beständigt hennes fromma bild,
I oskuld oupphinnlig.
Han hennes lefnad här beskref,
Hans kärlek Jakobsstege blef,
Som gick i sång och böneljud
Till henne, men också till Gud,
Ty kärlek, som härdats i lidande, renar
Och skiljer ej själen från Gud, men förenar.
