Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
106
Ulf Gudmarsons fru i nattlig syn
Vid månens darrande dager
En kvinna ser stiga ned ur skyn,
Till skick förunderligt fager.
En krona i hand hon bär:
»Du kallad och korad är,
Glöm ej för jordens skatter af
Den krona dig som barn jag gaf!
Vid månens darrande dager
En kvinna ser stiga ned ur skyn,
Till skick förunderligt fager.
En krona i hand hon bär:
»Du kallad och korad är,
Glöm ej för jordens skatter af
Den krona dig som barn jag gaf!
2.
»Väl älskar jag Ulf, men till gästabud,
Till bägareklang han drages,
Och själf utaf nöjen och yppig skrud
Min trotsiga själ betages.
Min kropp en otämd fåle är,
Skogsfågelns vilda håg jag bär,
Mitt sinne brusar som en fors,
Jag glömmer bort Guds helga kors.
Till bägareklang han drages,
Och själf utaf nöjen och yppig skrud
Min trotsiga själ betages.
Min kropp en otämd fåle är,
Skogsfågelns vilda håg jag bär,
Mitt sinne brusar som en fors,
Jag glömmer bort Guds helga kors.
