Den här sidan har korrekturlästs
4.
I vågor hennes själ som Vettern gick,
Så djup, så rörligt vexlingsrik till skick,
Men rik också på lönlig andaktsort,
Där vågen dör som vid Rödgafvelsport.
Af strandens vass hon ödmjukheten lärde,
Alvastratystnad fromma tankar närde,
Mot höjden trängde hennes trånad opp,
Som bokar klättra uppför Ombergs topp.
Sen dess en helgd sig jämt kring nejden lägrar,
Kring Vettern än Birgittas minne hägrar.
