Den här sidan har korrekturlästs
En gullbit, sluten i ett nystan inne,
Förutan stort besvär ej nystas fram.
Så skyms hans hjärtas gull af egensinne,
Det öfverspinns af världens falska skam.
Må han sin härfva veckla opp på stunden
Och ej begrafva anförtrodda punden!
Skrif honom till att göra själen fri
Från granna garnen, som den snärjdes i!
Om ej i himmelrikets dekretaler
Han nämnas skall som slapp och svag en gång,
Han tukta må förmätne kardinaler
Med väldig räfst, med hammarslag och tång!
Skrif honom till, att med sitt riksinsegel
Han stadga må Vadstenaklostrets regel,
Som ren härofvan fäst och stadgad är
Af mig och himlens kyska helgonhär!’
