Den här sidan har korrekturlästs
Min vilda ros! I storm, i skur,
Hos mig du tyckes trifvas,
Min gamla, sprängda ödemur
Af din förtrollning lifvas,
Invid min brustna kolonnad
Du spirar upp med blom och blad
Och ser med glada miner
På dessa grå ruiner.
Min vilda ros! Hur skär, hur öm,
Hur trofast täcks du smycka
En remnad borg, en spillrad dröm,
En nästan grusad lycka!
Du skänker pröfvad ensling vård,
Du kunde prydt palatsets gård,
Där maktens trollglans skiner,
Du föredrog ruiner.
