Den här sidan har korrekturlästs
Skogsensamhet, som lindrar och förtrollar,
Här breder mild den svarta manteln ut.
Om mänskovimlets äflan ångest vållar,
Här är dess kvalfullt tunga välde slut:
Blott läkdom susar vinden, när den svallar
Högtidligt mellan trädens tempelhallar,
Här fredlöst folk i fordomtid sig gömt,
Här fanns det skydd, förföljarn spåret glömt.
Allena du, min vän från barndomslunder,
O stilla sång, med mig har hittat hit,
Jag ser dig nalkas plötsligt som ett under,
Jag ser din bild bland granar skimmerhvit.
Du säger: »kom, att vid mitt knä dig sätta,
Jag vill dig sagor, såsom förr, berätta!»
Jag lyder gärna. Natten sänker sig,
Förtrogna älskade, kring dig och mig.
