Den här sidan har korrekturlästs
I jorden rotad, dina fibrer sträcker
Du genom jorden ned till dolda land,
Dit ändlighetens skumma syn ej räcker
Och som ej nås af jordisk klokskaps hand.
O, de, som jämt ditt himlaarf förneka,
Ditt ursprung ofvan sol och firmament,
Dig aldrig älskat, de med dig blott leka,
Men hög ingifvelse de aldrig känt.
Du något jordiskt ämne väljer gärna,
Det enkla, det alldagliga jämväl,
Men låter rent det spegla himlens stjärna
Och tolkar ytan ej, men tingens själ.
O ljufva sång, min lefnads fröjd och lisa,
Ock du från inre världar kommen är.
O älskade, min stilla dikt blir visa,
När dig mitt hjärtas lof och tack jag bär.
