Skridsko-Sång
| ← Damon och Iris |
|
Min flicka → |
| Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832. Jfr. Skridsko-sång bearbetad i Fiskmåsen 1853! |
Skridsko-Sång.
Som en grå, utlefvad gubbe
Med alvarets blickar ser
På de glada ungdomslekar,
Himlen ser på jorden ner;
Ser dess glädje, ser dess skördar;
Afundsam kring land och sjö
Nu han skakar
Ur sin mantel bara snö.
Vintern sveper gumman Hertha
Re’n i dödens bleka skrud,
Och blanketter ifrån molnen
Kommer ned med sorgebud;
Blommorna sitt anlet gömma,
Gråtande, i dem med harm,
Och med smärta
Sjunka de till modrens barm.
Nyss på sundets blåa vågor
Gungade min julle lätt;
Nu deröfver vintern spänner,
Som en brygga, isens slätt.
Grymma köld! fast du ej unnar
Vågig sjö att plöja på,
Silfverisen
Unnar du oss ha ändå.
[ 37 ]
Hejsan! hejsan! norrlands vinter
Är ändå på nöjen rik;
Orätt gör man då att säga:
”Vintern är med döden lik.”
Himlen sig i isen speglar,
Liksom i en silfverskål:
Lustigt seglar
Man också på köl af stål!
O! jag saknar icke våren,
Saknar icke Floras park,
Der jag skar så månget, månget
Älskadt namn i trädens bark,
Än i isens silfverskifva
Samma namnsdrag ritar jag
Och en cirkel
Drar jag om de kära drag.
Hu! det snögar! namnen redan
Snöväft täcke döljas i;
Hemåt, hemåt, vill jag draga:
Isens spegel är förbi.
Till min flicka vill jag styra,
I dess kärlek söka hamn:
Vår och himmel
Drömmer jag i hennes famn!