Slåtterölet
| ← Mina minnen |
|
Två gubbar på Nobis → |
Slåtter-ölet.
I solens sken bland blommorna och gräsen
Jag låg en afton rullande mitt väsen.
Luculliskt mådde jag i solens strålar:
Det var ett slåtter-öl med sång och bålar.
Matronor sutto fryntliga och tjocka
Uti olympiskt lugn och drucko mocca.
Men vi som gubbar voro, vi oss satte,
Som hade mer förstånd, omkring en ”knatte”.
Och gladt och muntert ungdomen sig roar,
Och bjudna voro många Stockholms-boar.
Der sprangs och sjöngs, det var ett lif på holmen,
Och skratt och spratt och kullringar i volmen.
Och svetten lackar, sommarsolen gassar,
Och ungdomsskaran hjelper till och lassar.
Och öfverst sist sig hela flocken sätter,
Som på en kulle lefvande buketter.
Ni kan ej tänka hvad vi gubbar mådde,
Och hvilken trefnad uti laget rådde;
Och skämtets pilar slungades och stucko:
Och skrattade så att vi nästan sprucko.
Och många skålar drucko vi för staten,
För samvetsfrihet, tullfrihet på maten.
Då kom en prest svartmuskig som en neger,
Just som vi drucko tryckfrihetens seger.
Herr pastorn ej om våra skålar tyckte.
Mot vår förtjusning han i härnad ryckte.
Och som vi drucko hvarje skål i botten,
Blef presten arg och rysste på kalotten.
Och full af nit och koppar-röd som solen,
Han skrek, som om han stått på predikstolen,
Så väl mot första som mot sista skålen —
Men gudskelof, vi hade tömt ur bålen!
Om ”Bacchi barn”, de älskliga och fria,
Han messade till slut en litania.
Då utbröt skrattet, och det var naturligt
Att presten fick på nosen — men figurligt!
Och som hin håle varit med i spelet,
Tog glädjen hatten och gaf fan krakelet.
Och festen slöts med skålarna och faten,
Och ung och gammal skyllde på prelaten.
