Svenska industriens män/Sven Erikson
SVEN ERIKSON.
Namnet Erikson är, som vi alla veta, sedan urminnes tider ett bland de allmännaste i vårt land. Det tilldrager sig derföre icke i och för sig någon uppmärksamhet, men i vår tid hafva några af detta namns bärare arbetat sig fram ur folkets leder och gjort namnet äradt och berömdt ej blott inom Sverige, utan öfver hela den bildade verlden. Finnes det väl någon, som ej med beundran och vördnad nämner John Ericsson, och hvilken svensk aktar ej högt namnen Nils Ericson och — Sven Erikson? Det är denne sistnämnde, hvars bild vi här se och hvars lefnadsöden vi i några korta drag nu skola teckna.
Sven Erikson, född den 29 Mars 1801, var från Kinna socken i Marks härad af Vestergötland och son till »mor Kerstin i Stämmemad», den första i vårt land, som väfde bomullstyg till afsalu. Vid 18 års ålder började Sven en dylik verksamhet för egen räkning. Han gick till Göteborg och köpte så mycket garn han kunde bära på sin rygg, sålde i Borås eller Göteborg, hvad han väft, men köpte nytt garn för penningarna. Allt gick bra, om än i inskränktaste skala. Slutligen fick han tillhopa så mycket, att han kunde köpa sig en häst och sålunda köra, i stället för att bära bomullstyg bort och bomullsgarn hem. Nu utvidgades affären betydligt, och mellan åren 1830—1840 var hans hemväfnads-tillverkning störst, ty under denna tid sysselsatte han minst 2000 personer i sin hemtrakt.
Men likasom Sven och hans mor grundlade hemväfnadsindustrien i landet, så blef det äfven Sven beskärdt, att anlägga det första mekaniska bomullsväfveri i Sverige. År 1834 påbörjades Rydboholms väfverifabrik af Sven Erikson, förut bosatt i den 2 mil söder om nämnda fabrik belägna Kinna Rättaregården, i bolag med grosshandlaren J. Francke i Göteborg och handlanden J. C. Bäfverman i Borås. Storleken af det kapital bolagsmännen nedlade i den nya fabriksanläggningen torde att börja med hafva uppgått till omkring 200,000 kronor. Bolaget upplöstes emellertid efter några få år, dels på grund af en mycket dålig affärsställning, som hotade hela det vackra företaget med total undergång, dels ock till följd af Franckes år 1840 timade död. Af Sven Erikson, som nu ensam öfvertog fabriken — endast med undantag af en sjettedel af dess dåvarande värde för hvilken hemmansegaren och väfnadsförläggaren And. Andersson i Salgutsered ingick såsom delegare — upparbetades den dock med förvånande kraft och framgång. Vid sin död lemnade Sven Erikson Rydboholms, Wiskafors' och Svaneholms fabriker, med underlydande jordegendomar samt en högst betydlig andel i det likaledes af honom grundlagda Rydahls bomullsspinneri, i arf åt sina barn, en son och fyra döttrar, hvilka sålunda utgöra de nuvarande medlemmarne af »Rydboholms bolag», under hvilken firma fabriksrörelsen vid de tre förutnämnda etablissementen numera bedrifves.
Men oaktadt denna vidtomfattande industriela verksamhet tog oerhördt stora krafter i anspråk, egde Sven Erikson dock tid öfrig för andra nyttiga och välsignelsebringande värf. Han var en skicklig jordbrukare, en särdeles verksam kommunalman, bygde kyrkor och skolor för sina arbetare, var välgörande mot de fattige samt tjenstvillig och frikostig mot hvar man.
Tidigt gifte han sig med Anna Johansdotter från Storegården, hvilken väl anade minst af allt, att hon skulle blifva hustru åt en af landets rikaste män. Men då detta verkligen inträffade en dag, förhäfde hon sig ej i medgången, utan bevarade sin forna anspråkslöshet, och deras barn blefvo äfven uppfostrade i landtlig enkelhet,
Så lefde, så verkade denne arbetets hjelte med oförtröttadt nit, »medan dagen var»; men natten kom, då man ej längre kan verka, dödens natt med sin stilla ro äfven för honom den 25 maj 1866. Frid öfver den verksamme medborgaren, den ädle mannen!
