Tro (Wirsén)
|
| "Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader |
Tro.
När vintern, som förhärjat lunder,
H
ar bundit sjön med isens bro,
Gå fria böljor dock därunder
Och trotsa dödens kalla ro,
Och vintern säger: tvifla!
Men böljan säger: tro!
När tung förstelning lagt sig öfver
Hvar äng och hage, hvarje mo,
Dess välde dock ej kornet söfver,
Som strötts i jordens famn att gro,
Och vintern säger: tvifla!
Men kornet säger: tro!
När åt den stilla kyrkogården
Ett saknadt stoft vi tyst förtro,
Förtröstans ängel håller vården
Ännu kring griftens skumma bo,
Och grafven säger: tvifla!
Men ängeln säger: tro!