Visor, romanser och ballader/Gensträfvig
| ← Stångebro |
|
Ur sagan om Olof och Ragnhild → |
Gensträfvig.
Jag kan, om jag vill, men jag vill inte alls
Så sjunga som modet, för dagen,
Mig likar ej sinnenas stormande vals,
Men mera en vallsång i hagen.
Nu hyllar man konstrikt hvart osundt begär
Och täckelset drar från alkovers mystér.
Jag håller för örat, ty nu jag hört nog,
Jag vandrar min väg in i susande skog.
Så sjunga som modet, för dagen,
Mig likar ej sinnenas stormande vals,
Men mera en vallsång i hagen.
Nu hyllar man konstrikt hvart osundt begär
Och täckelset drar från alkovers mystér.
Jag håller för örat, ty nu jag hört nog,
Jag vandrar min väg in i susande skog.
Bland skymmande granar en gångstig jag tar,
Hvars fägring jag fyllest kan prisa.
Den för till ett torp vid en källa så klar,
En flicka där bor, kallad Visa.
Den sång, som hon sjunger, är ren och är sann,
Af henne jag lärde det bästa jag kan.
Jag sjunger ej så, som för dagen befalls,
Jag kan, om jag vill, men jag vill inte alls.