Sida:Quentin Durward 1877.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

246

naren, utan att nedslå ögonen för den skarpa blick, hvarmed Quentin betraktade honom, eller i ringaste mån ändra den spotska likgiltighet, han låtsade i sitt tal; »och mången», tillade han, »finner både nöje och fördel i att sticka dem».

Förvånad öfver mannens orubbliga sjelfförtroende, samt osäker, huruvida han ej visste mera om hans egen historia och känslor, än som var angenämt för honom att höra, afbröt Quentin ett samtal, hvari han ej vunnit någon fördel öfver Maugrabin, och återvände till sin vanliga plats bredvid damerna.

Vi hafva redan nämnt, att en hög grad af förtrolighet börjat uppstå emellan dem. Sedan den äldre grefvinnan en gång väl blifvit försäkrad om hans adliga härkomst, behandlade hon honom som en gynnad jemnlike, och ehuru hennes brorsdotter mindre öppet än hon ådagalade sitt deltagande för deras beskyddare, tyckte sig Quentin likväl trots all hennes blyghet och förlägenhet märka, att hans sällskap och samtal ingalunda voro henne likgiltiga.

Intet lifvar ungdomlig glädtighet så mycket som medvetandet af bifall, hvarför Quentin också under den föregående delen af deras resa roat sin vackra skydsling med sina lifliga samtal och sitt lands sånger och sägner, af hvilka han sjöng de första på sitt modersmål, medan hans bemödanden att återgifva de senare på den brutna franska, han talade, gåfvo anledning till hundratals små missförstånd och språkfel, hvilka voro lika lustiga som berättelserna sjelfva. Men denna bekymmersamma morgon red han bredvid damerna de Croye utan några af sina valiga bemödanden att roa dem, och de kunde ej låta bli att betrakta hans tystnad såsom någonting ovanligt.

»Vår unga följesven har sett en varg», sade grefvinnan Hameline, syftande på en gammal folktro, »och har derför förlorat målet.»

»Om ni sade, att jag spårat en räf, så hade ni kommit sanningen närmare», tänkte Quentin, utan att likväl kläda sitt svar i ord.

»Mår ni inte bra, herr Quentin?» sade grefvinnan Isabella i en ton af deltagande, hvaröfver hon sjelf rodnade, emedan hon kände att det öfverskred den gräns, ståndsskilnaden uppdrog mellan dem.