Afhandling om svenska stafsättet/3.5
| På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet. |
Femte Stycket.
Bestämda reglor för omvexlingen af
G med J och K.
1. G och J.
De i detta ämne hittills kända reglor grunda sig på två fall, neml. det rum consonanten g intager i stafvelsen, för eller efter vokal, för eller efter consonant.
a) G framför vokalerne e, i, y, ä, ö, ljuder alltid j, t. ex. genom, gifva, gilla, gyllen, gynna, gyttja, gälla, gäst, göra, göpen, gördel. J tillägges således alltid oriktigt framför någon af dessa vokaler.
G förlorar deremot sitt ljud af j framför vokalerna a, o, u, å, t. ex. gafvel, gast, god, golf, gul, Gud, gåta, gåfva. När g således framför o, u, skall höras j, måste det hafva denna sednare consonant efter sig, t. ex. gjorde, gjordt, gjuta, hvilka också äro de enda exempel deraf.
b) G efter vokal uttalas alltid utan ljud af j, t. ex. hög, trög, föga, helig.
G för consonant (i början af stafvelsen) behåller alltid sitt eget ljud, t. ex. gnata, gnetig, gnola, gläda, glömma, gråta, gröt, o. s. v.
G efter consonant förekommer blott i tre fall, neml. efter consonanterna l, r, n. Efter l och r ljuder det alltid j, t. ex. belg, helg, merg, (undantag helg-a, helg-edom, helg-on). Efter n deremot behåller det alltid sitt egna naturliga ljud, t. ex. trång, sväng-a, ing-en.
Förenämda reglor äro till ändamålet så vida tillräckliga, att man genom dem kan med visshet veta,
1:o När g har sitt egna särskilta ljud, utan all blandning af j, t. ex, i gafvel, helig, gläda, lång, ring; m. fl.
2:o När g höres för sig sjelf j, utan tilläggning för ögat af denna sistnämda consonant, t. ex. gifva, göpen, belg, berg, m. fl.
3:o När g, för att höras j, måste hafva ett j efter sig i skrifningen, till ex. gjuta, gjord, m. fl.
Men se här otillräckligheten. Dessa reglor förutsätta alltid sådana tillfällen, då man blott läser, eller vet af vana om g skall brukas eller ej. I sådana fall visa de ganska riktigt dess olika ljud framför och efter olika vokaler, eller consonanter. En helt annan fråga är deremot, huru ljudet j, som höres i uttalet, måste tecknas på papperet, och när det bör ske med j, eller g.
Denna fråga, som ej upplyses genom förenämda reglor, har tre olika hänseenden, neml. efter rummet som ljudet j intager, i början af orden, eller i slutet deraf, eller inuti.
1:o I början af orden tecknas consonantljudet J
Alltid med J,
a) Framför vokalerna a, o (omega), u, t. ex.
jaga, jaka, jota, jo, Jonas, jul, just,
jude, m. fl.
b) Framför vokalerna e (ä) och o (omikron),
t. ex. jemn, jemmer, jemka , jern,
joller, Job, utom i orden igen, gerna,
gerning, gestrike[1].
Alltid med G,
Framför vokalerna e, i, y, ö, t. ex. ge,
gemenligen, gen, gyllen, gynna,
göpen, göl, gömma, gördel, gör.
Ömsevis med G och J, framför vokalen ä, neml. Med g, i orden gärd, gärde, gälla, gäld, gäst, gänglig, gängse, gäck, gäl, gäll, gängor, gädda, gäspa, och med dem beslägtade; med j deremot i orden jäf, jägare, jätte, jäsa, järf, jär-tecken och med dem beslägtade.
Anmärkning: framför vokalen å förekommer aldrig ljudet j, utom i hvardagsordet ijåns.
2:o I slutet af orden tecknas ljudet J, alltid med j efter en vokal, t. ex. höj, böj, aj, nej, boj, stoj, men deremot alltid med g efter consonant, såsom i arg, korg, berg, svalg, sorg, varg, utom i imperativer, t. ex, följ, dölj, välj, sälj, m. fl.
3:o Inuti orden tecknas ljudet J,
a) När det börjar stafvelsen alltid med j,
t. ex. nytt-ja, täm-ja, bryn-ja, utom i
några ord sammanfatta med prefixerna
för och be, och som ej kunna umbära
dem, till ex. förgäta, förgäfves,
begynna, begära. Så snart ordet kan brukas
utan prefix, t. ex. förgöra, bejaka,
begifva, förjaga, rättar sig bruket af g
eller j efter den regeln, som angår dessa
begge consonanters rum i början af orden.
b) När det höres näst framför slutconsonanten i stafvelsen, likaså alltid med j, t. ex. höjd , fröjd , fejd-a , röjd-a, med undantag af ordet helgd, och sammansatta ord på ögd af öga. såsom hål-ögd, gråt-ögd, blå-ögd.
c) Ändteligen äfven med j, när det slutar stafvelsen, såsom höj-a, följ-a, börj-a, snärj-a, värj-a, utom i följande tvenne fall:
a) I verber tydeligen gjorda af nominer på rg eller lg, t. ex. berg-a, färg-a, erg-a, förborg-a, förarg-a, talg-a, belg-a, af berg, färg, erg, berg, arg, talg, belg. Likasom äfven i nominala ordledningar från sådana nominer, t. ex. färgning, förargelse, borgenärer, talgig, arghet, sorgelig.
Anmärkning. Sådana nominer, som i verber förbyta deras vokal, förbyta också deras ändelse g i consonanten j, t. ex. svälja, af svalg, sörja af sorg. Så snart vokalen återtages, återtages äfven detta g, till ex. sorgelig.
b) I stafvelser efter ar och or, till ex. sarg-a, targ-a, dorg-a, (bullra, stimma[2]).
Anmärkn. Det lär knappt behöfva nämnas, att nominer som i nominativen ändas på g, behålla g i alla deras böjningar, till ex. talgen, belgarne, korgen, torget, vargarne, m. fl.
Man har i det föregående sökt att omständeligen visa omvexlingen af g och j, så väl i början och slutet af ord, som inuti. Såsom kortare och derigenom lättare för minnet, kan man under en och samma regel förena begge de sednare fallen, på följande sätt:
Ljudet J, så snart det ej börjar orden, tecknas alltid med j, hvarhelst det höres, utom i följande fall:
a) I slutet af alla nominer, t. ex. berg, merg, elg, talg, arg, sorg.
b) I verbala äfvensom i nominala ordledningar från sådana nominer, till ex. talga, berga, förargelse, omsorgs-full.
NB. Så snart vokalen ej dervid ombytes, på det sätt som i svälja af svalg, sörja af sorg.
c) Efter ar och or, till ex. sarga, targa, dorga, (stimma, bullra).
d) I orden helg, helgd, och composita på ögd af öga, t. ex. gråt-ögd, blå-ögd.
Till hvilka sednare kunna ännu läggas orters namn på ge och get, t. ex. Sverge, Norge, Telge, jemväl substant. galge, och verbum tälga (slöjda), till skillnad ifrån tälja (räkna).
2. G och K.
Dessa omvexla på följande sätt.
Man skrifver hittills, efter ett deladt bruk, magt och makt, slagt och slackt, försigtig och försiktig, pragt och prakt, pligt och plikt, rigtig och riktig, tragta och trakta, digt och dikt, dugtig och duktig, flygt och flykt, agt och akt; man torde få den klaraste regel att följa, om man stadgar, att
G brukas
1:o I alla flexioner af verber som hafva g i infinitiven, t. ex. sagt, bragt, lagt, af säga, bringa, lägga.
2:o I alla (NB) immediata nominala derivater af någon sådan infinitif, t. ex. vigt af väga, flygt af flyga, {men flykt af fly), dugtig af duga, drägt af draga o. s. v.
3:o I alla neutrer, hvilkas masculiner slutas med g, löjligt, försigtigt.
4:o I tydliga härledningar från vissa substantiver, t. ex. slagt och slägt af slag, eller ifrån vissa verber, såsom jägta af jaga m. fl.
K deremot brukas
I alla öfriga ord, således prakt, fast också af prång; makt, fast af förmåga; riktig, präktig, o. s. v.
Alla sådana härledningar äro antingen längre ifrån dragna, eller ovissa. Ögat behöfver ej igenkänna i stafningen hvad ej tanken af sig sjelf söker der. Deremot äro stafningens enlighet med ljudet, och regelns klarhet, nödvändiga saker. Således skrifver man efter denna sednare, lagt, sagt, vigt, flygt; men trakt, trakta, dikt, dikta, frakt, fruktan, frukt m. fl. utan alla etymologiska finheter.
NB. Härifrån undantagas sådana ord, hvilkas stafsätt redan blifvit stadgadt genom ordskillnads principen, t. ex. pligt (skyldighet) till åtskillnad ifrån plikt (böter); jemväl kunna utsigt, afsigt, försigtig, med g, efter den vanliga stafningen, bibehållas, såsom af bruket redan allmänt gillade.
- ↑ I några ord tecknas ljudet J, framför e (ä), o (omega), och u, likväl icke med blott j, utan med ett förutgående antingen d, g, h, k, eller l. Dessa ord äro djefvul, djekne, djup, gjorde, gjuta, hjul, hjerna, hjesse, hjerpe, hjelpa, hjerta, hjord, hjon, ljus, ljuf, ljustra, ljumske. I några af dessa skiljer sig dock uttalet, och den föregående consonanten höres tillika.
- ↑ Uttalet är dock här deladt emellan g och j.