Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-27
| ← Om Amarant-orden |
|
Om Radziejowsky → |
TJUGESJUNDE KAPITLET.
OM CORFITZ ULFELD.
Redan uti föregående berättelse hafva vi omnämnt den bekanta danska rikshofmästaren Corfitz Ulfeld. Denne herre var begåfvad med stora egenskaper, qvickhet, lärdom, behagligt umgänge samt mycken drift i allt hvad han företog; men med dessa egenskaper förenades ock öfverdrifven egenkärlek, häftighet och högmod. Hos konung Kristian den fjerde var han nära allsmägtig gunstling och tillika förmäld med denne konungs mest älskade dotter, prinsessan Eleonora, född af sidogemålen Kristina Munck.
Efter gamla konungens död råkade Ulfeld genast i en obehaglig spänning med efterträdaren, konung Fredrik den tredje. Ulfeld satte sig nämligen i spetsen för det högadeliga parti, som ville än mer inskränka danska konungamagten. Med detta hufvudsakliga tvistämne förenade sig en hop smärre anledningar till oenighet. Att felet till största delen låg hos Ulfeld, det medgafs till och med af danska hofvets politiska motståndare[1], och tyckes äfven hafva varit förhållandet. Den inre fiendskapen utbrast slutligen i en rättegång af ohygglig och smutsig beskaffenhet. Ulfeld beskylldes både för äktenskapsbrott mot sin maka och förgiftningsförsök mot sin konung. Efter flere högst obehagliga uppträden blef han dock frikänd, och förnämsta anklagerskan dömd till döden och afrättad. Oviljan mellan konungen och rikshofmästaren hade likväl härunder blifvit snarare ökad än minskad. Slutligen, sedan denne sednare insamlat så mycket penningar, som möjligt, begaf han sig med hustru och barn hemligen ur landet, och for först till Holland, och sedermera, för större säkerhets skull, till Sverge, dit han ankom i September 1651.
Kristina var för tillfället ute på resor. Ulfeld anhöll genom grefve Magnus om hennes välvilja och beskydd. Kristina svarade, att intet beslut kunde fattas, förr än hon kommit till Stockholm. På samma gång begärde hon, att danska sändebudet skulle å Kristinas vägnar underrätta konung Fredrik om Ulfelds ankomst, och fråga, huru konungen önskade, att flyktingen skulle bemötas. Emellertid återvände hon till Stockholm. Ulfeld bad ånyo om drottningens skyddsbref; han vore eljest icke säker för danska sändebudets förolämpningar. Kristina svarade, att Ulfeld måste vänta ännu i åtta dagar, till dess konung Fredriks yttrande hunnit ankomma. Dennes beslut skulle blifva hennes. Emellertid förmådde hon ej sjelf invänta nämnde svar. Mot rådets önskan utfärdade hon först ett lejdebref, hvari, med åberopande af en artickel uti stettinska fredsfördraget år 1570, Corfitz Ulfeld blef tagen i hennes konungsliga hägn och beskydd. Några dagar derefter fick han sitt första formliga företräde och blef dervid med drottningens vagn afhämtad och i allmänhet bemött såsom sändebud från en främmande krona. Hans enskilda samtal med Kristina varade två och en half timme; hvarunder han visste att tillvinna sig hennes deltagande och välvilja i hög grad. Hans gemål, hvilken också kommit till Stockholm, ehuru hon blott uppträdde i karlkläder, erhöll på begäran tillåtelse att äfven i denna drägt visa sig för Kristina och kyssa hennes hand. Drottningen gick så långt, att hon till och med erbjöd fru Ulfeld rum på det kungliga slottet under dennas snart förestående nedkomst. Danska sändebudet, underrättadt om dessa ynnestbevis, gjorde föreställningar, men förgäfves. Strax derefter ankom svaret från Köpenhamn, innehållande, att konungen i Danmark icke brydde sig om, hvar Corfitz Ulfeld vistades. Danska sändebudet bad emellertid drottningen besinna, huru hon å sin sida önskade, att konung Fredrik skulle uppföra sig, om till honom komme på samma sätt en missnöjd svensk öfverlöpare. Kristina svarade, att hon icke ämnade göra annat än det, som vore rättvist och billigt; men hennes ära tilläte icke neka Ulfeld fristad, under det han sökte ådagalägga sin oskuld. Det hette väl, att denne herre skulle uppehålla sig uti Wismar eller Stade; dock synes det, som han hela tiden bortåt stannat i Sverge, och det under åtnjutande af drottningens utmärkta ynnest. Detta förhållande innebar en svår förolämpning mot konungen i Danmark. För att urskulda eller rättfärdiga detsamma anfördes, huru Kristian den fjerde upptagit och skyddat de med Karl den nionde missnöjda och ur riket flyktade svenska herrarna. Tillika åberopades ur stettinerfördraget 1570 en punkt af innehåll: att missnöjde eller i onåd fallna undersåtare i det ena riket skulle i det andra åtnjuta skydd och laglig undersökning af sitt mål.
I Stockholm förenade sig Ulfeld med de främmande gunstlingarnas parti; d. v. s. med Bourdelot och Pimentelli. Understödd af dessa och sina personliga egenskaper, bibehöll han för det mesta Kristinas ynnest och var en nära nog beständig deltagare i hennes förtroligare kretsar och lustresor. Under en sjukdom hedrades han med hennes besök; och hans vän, en dansk läkare, hvilken varit anklagad som deltagare i förgiftningsförsöket och som äfven deltagit i flykten, blef af Kristina utnämnd till hennes egen hofläkare. Ulfelds anseende steg så högt, att de andra gunstlingarna började smickrande söka hans välvilja. Man finner, att grefve Magnus förärade honom dyrbara gåfvor; och att grefve Dohna förlofvade sig med en bland döttrarna, ehuru förbindelsen sedermera vardt om intet.
Drottningens nåd blef emellertid tämligen dyrköpt för Ulfeld, likasom den varit för de andra penningekarlarna bland hennes gunstlingar, nämligen för Salvius, Lejoncrona m. fl. Hon kom under de sista regeringsåren mången gång i största penningenöd. Det är säkert, att Ulfeld fick vid flere sådana tillfällen försträcka henne betydliga summor; ehuru man numera icke känner beloppet.
Det mål, hvartill Ulfeld sökte begagna ofvannämnde sitt stora inflytande; det mål, hvartill han med rastlös ifver och ihärdighet arbetade, var att hämnas på danska hofvet. För att tillfredsställa detta begär drog han ej i betänkande att störta sitt fädernesland i krig, elände och träldom. Han utlät sig med största bitterhet om alla ställningar och förhållanden inom Danmark, samt afmålade dem med de svartaste färgor. Han lät under loppet af 1652 trycka och kring nästgränsande riken utsprida en ströskrift, hvilken under namn af Nödtvunget hedersförsvar framkastade allehanda beskyllningar mot hans i Danmark varande ovänner och i synnerhet mot konung Fredrik. För Kristina framställde han flere förslag till Danmarks eröfrande och gaf henne en mängd underrättelser om landets fästningar, vapenförråder, troppar och inhemska partier, likaså om de personer, hvilkas understöd man kunde påräkna m. m. Han till och med begagnade sin kännedom af landet för att anvisa, på hvilken väg svenska tropparna borde inbryta. Företaget, mente han, skulle i anseende till danska folkets missnöje gå lätt nog. Pimentelli understödde planen, hvilken öfverensstämde med Spaniens fördel. Det säges till och med, att denne å sin konungs vägnar erbjudit en million riksdaler, samt att Ulfeld dessutom för sin enskilda räkning lofvat tjugufyra tunnor guld till understöd vid företaget[2].
Att drottningen på fullt allvar lyssnade till dessa föreställningar, är tämligen säkert. Sverge företog åtskilliga rustningar, och Karl Gustaf Wrangel sändes i hemlighet ned åt Öresund för att utforska danska flottans tillstånd. Det gick till och med så långt, att Kristina lät Ulfeld inför svenska rådet framställa sitt anfallsförslag, hvarvid hon åt Per Brahe uppdrog att utveckla skälen både för och mot.
Detta allt kunde ej länge undfalla danska, i Stockholm varande sändebudet. Snart erhöll han fullkomlig upplysning om hela förhållandet. Polska flyktingen Radziejowsky ville af samma skäl och på samma sätt som Ulfeld söka tillfredsställa sin hämndlystnad och reta Sverge till krig emot Polen. De goda utsigter, han trodde sig i början ega, försvunno i samma mån, som Kristinas tankar blefvo af Ulfeld rigtade mot Danmark. För att hindra ett krig åt detta håll och sedermera så mycket lättare leda Sverge mot Polen, röjde han för danska sändebudet allt, hvad Kristinas och gunstlingarnas förtroende meddelat honom om de hemliga krigstankarna. Hans beräkning var, att danska regeringen, varnad, skulle rusta sig till motstånd, och svenska regeringen vid åsynen deraf afstå från sina anfallsplaner mot Danmark och i stället vända dem mot Polen, mot hans eget fädernesland.
Också tog konung Fredrik saken ganska allvarsamt. Ulfeld blef för smädelser och förrädiska stämplingar dömd förlustig alla sina inom Danmark belägna enskilda egendomar. Den omständigheten, att nämnde hans skrift blifvit tryckt uti Greifswald, en under svenska kronan lydande stad, gaf konungen anledning att ånyo vända sig till Kristina. Han sade sig förmoda, att ulfeldska boken blifvit, henne ovetande, utgifven; men bad henne betänka, om det är rätt att beskydda och gynna en man, hvilken mot ed och pligt skamligen bespottar och skymfar sin egen konung och sitt fäderneslands regering. Af en person, som så uppförde sig, kunde hon sjelf vänta hvarken trohet eller tacksamhet. Konungen hoppades derföre, att drottningen skulle visa sitt misshag till dylika upproriska undersåtare, och sålunda föregå honom med godt exempel, huru han sig förhålla bör mot slika möjligtvis i framtiden från Sverge kommande öfverlöpare. Kristina svarade, att hon till följe af fordna fördrag, Danmarks eget exempel och mensklighetens fordringar icke kunnat vägra fristad och skydd åt en så utmärkt och namnkunnig man. Detta svar gällde endast den lemnade fristaden. Den ovanligt stora ynnest, som Kristina visade Ulfeld, och det bifall, som hon derigenom omedelbarligen ådagalade för hans uppförande; detta allt gick hon i sin förklaring med tystnad förbi.
Emellertid kom Wrangel tillbaka från Öresund med den oväntade tidningen, att Danmark hade tjugufyra örlogsskepp i ordning. Äfven från andra håll inlupo gång efter annan underrättelser, huru konung Fredrik, varnad för stämplingarna i Stockholm, rustat sig till kraftigt försvar. Ulfeld hade likväl till den grad intagit Kristina för sina afsigter, att hon, oaktadt ofvannämnde tidningar, likväl ville angripa Danmark, och ställningen begynte antaga ett hotande utseende. Då framträdde Axel Oxenstierna med bestämda ord mot ett så djerft försök. Vi hafva, sade han, nyligen tagit Ingermanland och Estland från ryssen, Liffland från polacken, Pommern och Bremen från kejsaredömet, hvarföre dessa stater ej kunna annat än vara oss obenägna. Om nu under ett krig mot Danmark det händer oss någon olycka, och för sådana kan man aldrig vara säker, då skola visserligen också de nyssnämnda sårade grannarna passa på tillfället och hämnas. Oxenstierna rådde derföre till fred, och hans mening segrade i rådet. Kristina måste gifva efter och söka försoning med den förolämpade grannen. Hon begärde enskildt samtal med danska sändebudet och beklagade dervid, att en och annan velat stifta oenighet mellan båda rikena. Man hade i sådan afsigt mycket tadlat hennes välvilja för Ulfeld såsom låge deri en förolämpning mol konung Fredrik; men hon försäkrade, att rikshofmästaren aldrig i hennes närvaro talat om sin konung utan med vördnad, och att hon aldrig skolat tillåta motsatsen. Hon förklarade nu sin önskan att ingå närmare vänskap med Danmark. På denna vink kom genast en utomordentlig beskickning från Köpenhamn; men då mötte allehanda svårigheter. Bland annat vidrörde Kristina en gång sina önskningar för Ulfelds upprättelse. Sändebudet svarade, att konung Fredrik, för att visa sitt afseende på hennes önskningar, vore färdig att förlåta Ulfeld, om denne blott ville offentligen återtaga sina i försvarsskriften gjorda beskyllningar. Kristina svarade: det tror jag aldrig, han gör; och lärer det vara bäst, att jag icke mer blandar mig i denna sak. Det föreslagna förbundet blef om intet; och danskarna reste hem, bittert klagande öfver svenskarnas öfvermod och i synnerhet öfver drottningen sjelf, hvilken med hvarjehanda förespeglingar gifvit anledning till beskickningen; men nu, som de tyckte, tog sina ord tillbaka.
Detta tilldrog sig våren 1653. Under nästföljande månader visade drottningen mindre fiendtlighet mot Danmark, och som det tycktes, äfven mindre ynnest mot Ulfeld än tillförene.
Men snart steg denne ånyo i nåden och under hösten 1653 hviskades återigen om drottningens mot Danmark fiendtliga sinnesstämning. I Februari 1654, när danska sändebudet, Peder Juel, en gång hade företräde, började hon tala om sin tronafsägelse, om faran för Danmark att hafva Ulfeld som fiende qvar hos den blifvande konungen, hvars afsigter vore okända. Hon önskade för både Danmarks och Ulfelds skuld att mäkla försoning. Ulfeld kunde väl afgifva en underdånighetsskrift; blott den icke innehölle något förnedrande. Deremot kunde också konung Fredrik tillåta, det Ulfeld, lefvande utrikes, finge åtnjuta afkastningen af sina enskilda gods. På dessa förslag svarade konung Fredrik genom sitt sändebud på följande sätt. Gerna önskade han göra drottningen till viljes; men denna gången vore det honom omöjligt, ty Ulfeld hade uppfört sig med alltför mycken djerfhet och öfvermod och dessförutan genom skymfande skrifter på alla språk svärtat sin konung. Som ett bevis på Ulfelds nedriga uppförande ville danska konungen gifva drottningen förtroende af följande tilldragelse. Konung Kristian den fjerde hade befallt Ulfeld lemna tjugufyra tusen riksdaler till hjelp åt den då ur England fördrifna prinsen, sedermera konung Karl den andra, hvilken befann sig i mycken torftighet. Ulfeld hade i räkenskaperna sig till godo uppfört denna summa, såsom till prinsen utbetalad. Som emellertid från nämnde furste ingenting, icke ens tacksägelse, afhördes, gjorde man förfrågningar, på hvilka Karl Stuart svarade, att han af dessa tjugufyra tusen riksdaler aldrig bekommit ett enda öre; ja, att han icke ens hört dem någonsin förut omtalas. Denna, af Karl Stuarts ombud å ämbetets vägnar afgifna försäkran hade danska sändebudet till yttermera visso uti bestyrkt afskrift att förevisa. Af en så vanhedrande handling kunde drottningen bedöma Ulfelds svarta själ, och huru litet han förtjenade hennes skydd och ynnest. Vid dessa ord vände sig Kristina helt tvärt till Juel och sade: Ulfeld är en hederlig karl och kan ej hafva begått någon nedrighet. Jag känner honom ganska väl. Om han sagt, att han åt den så kallade konungen i England lemnat tjugufyra tusen riksdaler, så tror jag det. Och om konungen i England nekar dertill, så ljuger han. Ja, om tolf konungar, sådana som den engelska, nekade dertill, så skulle jag ändå påstå, att alla tolf hafva ljugit. Och välan, emedan Danmark icke vill efterkomma min begäran, skall jag sjelf på annat sätt skaffa Ulfeld motsvarande ersättning. Juel svarade, att drottningen kunde gerna gifva Ulfeld halfva sitt rike; konung Fredrik hade deremot ingenting att säga, ehuru han ansåg Ulfeld för en mycket trolös menniska.
Man trodde då för tiden, att Karl Gustaf ogillade Ulfelds uppförande, och att denne sednare hade efter Kristinas tronafsägelse ingenting uti Sverge att hoppas. Man mente derföre, att Kristina gjorde ofvannämnde försök i afsigt att, medan hon ännu egde något inflytande, trygga gunstlingens framtid.
När sist omtalade försök misslyckades, tillgrep hon ett annat. Några veckor efter ofvannämnde uppträde, det vill säga fram i Mars 1654, kom hofkansleren Tungel till danska sändebudet Juel och helsade å Kristinas vägnar, att vid närmare eftersinnande af så väl Juels sist lemnade upplysning, som af Ulfelds hela förhållande vid svenska hofvet, hade drottningen funnit, att denne sednare vore i sjelfva verket falsk och trolös samt hennes beskydd ovärdig. Hon ville aldrig mer tala för en dylik person; utan i dess ställe söka på allt sätt efterkomma konung Fredriks önskningar. För att nu lära känna dessa, begärde hon få låna konungens sist omtalade bref angående Ulfeld. Juel undrade på en så hastig förändring och yttrade något misstroende. Tungel försäkrade då, att drottningen verkligen gifvit honom detta uppdrag, och beslutat skaffa konung Fredrik all möjlig upprättelse, hvarpå Juel utlemnade det ifrågavarande brefvet. Några veckor derefter begärde och erhöll Kristina afskrift af det bevis, hvarigenom Karl Stuarts ombud intygade, att de nämnde penningarna aldrig blifvit af Ulfeld framlemnade. I samma dagar fick Juel afskrift af också ett annat bevis, som Karl Stuart sjelf uppsatt, innehållande ytterligare försäkran om, att besagde tjugufyra tusen riksdaler aldrig kommit honom tillhanda. Med detta betyg på fickan begärde och erhöll Juel företräde hos drottningen. Hon förklarade då, att hon före sin afresa från Sverge ville gifva konung Fredrik full upprättelse mot den ovärdige Ulfeld; och att hon önskade, det Juel sjelf måtte vara vittne dertill. Juel tackade för dessa tänkesätt; och för att desamma ytterligare stadfästa, visade han Karl Stuarts sednast ankomna skrifvelse. Kristina läste den hel och hållen igenom och bad sedan Juel dagen derpå komma till slottet; hon ärnade ditkalla äfven Ulfeld och i bådas närvaro förkunna, att hon ansåge denne sednare ovärdig hennes ynnest. Till yttermera bevis på sina gynnande tänkesätt erbjöd hon sig att med egen vagn hämta Juel till slottet. Denne hyste ännu något misstroende och fästade derföre vid hela öfverenskommelsen det uttryckliga villkor, att under mötet med Ulfeld skulle ingenting annat förekomma, än ofvannämnde drottningens förklaring. För att afhöra en sådan kunde Juel på några ögonblick vara tillsammans med Ulfeld; eljest icke. Drottningen lofvade detta, och Juel aflägsnade sig. Ögonblicket derefter inträdde Ulfeld och blef af Kristina med mycken välvilja bemött; till och med att hon tog honom med i sin vagn på en spatserfärd genom staden.
Juel, underrättad om detta sistnämnde förhållande, misstänkte, att Kristina ämnade skaffa Ulfeld tillfälle att ingå i en förklaring eller rättfärdiggörelse, måhända i afsigt att tillfoga danska kungen någon ny skymf. Tidigt morgonen derpå lät han derföre underrätta Kristina om sin farhåga i afseende på Ulfelds uppförande vid det tillämnade mötet. Kristina helsade genast tillbaka, att Juel borde lita på hennes gifna löfte, att vid sammanträdet skulle ingenting förefalla, som vore menligt för konung Fredrik. Ulfeld skulle inkallas endast för att från Kristinas mun höra sin dom. Juel kunde derföre med all trygghet infinna sig.
Lugnad af dessa försäkringar, begaf sig Juel till slottet. I förmaket fann han hela rådet och en stor del af hofvet församlade. Införd i drottningens kabinett, framställde han genast sina misstankar så väl i anseende till hennes i går visade artighet mot Ulfeld, som till det oväntade mötet med rådet. Han förklarade, det han infunnit sig blott på Kristinas uttryckliga och förnyade löften; men, att, om någonting deremot stridande förekomme, ämnade han på ögonblicket lemna rummet. Kristina bad honom lita på hennes ord; allt skulle aflöpa till både konung Fredriks och till Juels tillfredsställelse; hvarpå hon ropade riksmarskalken och bad honom införa både rådet och Ulfeld. Detta blef i ögonblicket verkställdt. Juel, än mer oroad, påminte Kristina, att i deras öfverenskommelse aldrig varit fråga om rådets närvaro. Kristina bad honom om igen vara lugn, och vände sig i detsamma till Ulfeld, sägande: danska ministern anklagar eder att hafva undanhållit tjugufyra tusen riksdaler, hvilka varit anslagna åt den landsflygtiga engelska prinsen, men hvilka denne intygar sig aldrig hafva bekommit. Försvara eder mot denna beskyllning, om ni kan; dock med tillbörlig aktning för eder konung. Juel inföll härvid och påminte, att han ej vore kommen för att underkasta sig någon rättegång; hvarpå han, anande Kristinas afsigt, ville gå ut; men tvänne rådsherrar, mötande vid dörren, öfvertalade honom att stanna qvar. Nu tog Ulfeld till orda. Jag har, sade han, tillräckliga bevis för att rättfärdiga mig mot Peder Juels beskyllningar. Detta begagnande af endast namnet utan någon tittel, och det vid ett sådant tillfälle, retade Juel. Han afbröt, sägande: Corfitz Ulfeld, tala med aktning om konungen, eder herre, och om hans sändebud! hvarpå han gick till fönstret, öppnade det och såg ut, låtsande icke gifva akt på, hvad i rummet föreföll. Ulfeld öfverlemnade nu flere papper åt drottningen, och hon åt rikskansleren. Denne uppläste det första, ett af konung Kristian den fjerde utfärdadt bref, hvarigenom nämnde konung frikände Ulfeld från alla slags efterräkningar. Kristina vände sig till Juel och frågade, hvad han hade derom att säga? Denne svarade: jag har icke hört hvad man uppläst; ty jag har tänkt på helt annat, i synnerhet på eders majestäts eget uppförande. Sådant handlingssätt är ej mellan krönta personer vanligt; och jag hade aldrig trott, att eders majestät skulle bryta ett löfte, så många gånger förnyadt. Hädanefter skall jag aldrig mer på något sådant tro. Efter dessa ord, högt och djerft uttalade, lemnade han genast rummet. Några rådsherrar sökte äfven nu träda emellan; men Juel ryckte våldsamt upp dörrarna och gick bort tvärt igenom det i förmaket församlade hoffolket.
Rådsherrarna blefvo förvånade öfver detta uppträde så mycket mer, som de voro okunniga om de föregående underhandlingarna. De stannade dock qvar ännu en stund, under hvilken Ulfeld ytterligare framdrog för sin sak åtta andra handlingar, deribland också ett bevis från Karl Stuarts general, Montrose, hvari denne intygade, att han vid infallet i Skottland hade för sin herres räkning af Ulfeld bekommit vapen och krigsförnödenheter för tillsammans trettiosex tusen riksdaler. Således var Ulfelds oskuld i denna punkt tillräckligen ådagalaggd, till och med, som det tycktes, att han utbetalt tolf tusen riksdaler utöfver, hvad han sig tillgodoräknat. När allt var slutadt, sade Kristina till rådsherrarna: innan jag nedlägger min krona, har jag velat inför verlden visa, att rikshofmästaren Ulfeld icke varit ovärdig det beskydd, jag honom lemnat. Det är derföre, som jag i dag tillkallat eder för att vara vittnen till hans nu verkställda rättfärdiggörelse.
Händelsen med penningesumman lärer hafva varit den, att Montrose blef kort efter mottagande af ofvannämnde understöd tillfångatagen och aflifvad, förr än han hunnit underrätta Karl Stuart om den erhållna hjelpen. Således tyckes det, som både prinsen och Montrose, konung Fredrik och Ulfeld varit oskyldiga till detta missförstånd.
Men deremot är det ganska sannolikt, att Kristina i förväg meddelat Ulfeld anklagelsen, erhållit underrättelse om hans motbevis och på grund deraf öfverenskommit om hela uppträdet. Hennes förhållande kan derföre ej tydas annorlunda än som ett försök att upphäfva sig till domare öfver konung Fredrik, samt att på det mest sårande vis utsätta honom och hans sändebud för en skymfande vederläggning; allt detta endast för att gynna gunstlingen Ulfeld och dennes hämndlystnad.
Det baksluga och tillika ändamålslösa i dessa Kristinas åtgerder föranledde missnöje och tadel å alla sidor. Juel begärde afsked från sin post, för att befrias från dylika obehagliga uppträden. Redan samma dag på aftonen gick han till rikskansleren och klagade. Oxenstierna sökte lugna honom, lemnade Kristinas förfarande i dess värde; men berömde Juels, såsom passande för en man, hvilken var öm om sin konungs och sitt fäderneslands heder. Han bad Juel icke blifva orolig; detta uppträde skulle ej störa friden hvarken mellan länderna eller personerna. Snart komme en ny regering, hvilken skulle gerna gifva vederbörlig upprättelse. Äfven i rådet, och det till och med i Kristinas närvaro, yttrade han sitt ogillande af hela förfarandet. Prinsen tyckes hafva hyst samma tänkesätt.
Kristina deremot fortfor att likasom på trots gynna och hedra Ulfeld. Hon åkte genom stadens gator i hans vagn och vid hans sida. Det sades, att hon ämnade göra honom till grefve på samma gång som Steinberg. Också lofvade hon ett af henne och rådet utfärdadt betyg om hans oskuld. Juel, härom underrättad, klagade åter hos Axel Oxenstierna. Den gamle ogillade drottningens behandling af saken och yttrade, att om också möjligtvis hon hade gifvit ett dylikt löfte; så lofvade han, rikskansleren, deremot att aldrig skrifva under ett dylikt betyg. Han trodde ej heller, att någon annan af rådet ämnade detsamma underteckna[3].
Kort efter detta uppträde, och emedan den snart bortresande Kristina ej längre kunde begagnas som medel för Ulfelds hämndlystnad, rigtade denne sina blickar mot England, hvilken stat då var till Danmark i ett spändt förhållande. Uti Sverge vistades nu som engelskt sändebud Whitelocke, en allvarlig, kunnig och redligt sinnad herre. Ulfeld besökte honom och framkastade sina planer, syftande egentligen derhän, att England kunde lätt bemägtiga sig Seland, samt i följe deraf hela danska riket och på samma gång hela östersjöhandeln. Whitelocke syntes lyssna till förslaget och framlockade så alla de underrättelser, han trodde för sitt fädernesland nyttiga. Ulfeld lemnade honom till och med anvisningar på, hvilka hamnar och städer lättast och med största fördel kunde angripas och från hvad sida. Vid samtalets slut kunde Whitelocke ej längre dölja sin ovilja öfver Ulfelds uppförande. Tag ej illa upp min fråga, sade han, men som infödd dansk, huru kan ni med fredadt samvete lemna mig dessa för ert fädernesland så farliga upplysningar? Ulfeld svarade, att dessa underrättelser icke vore något angrepp mot Danmark. Han hade dock äfven till ett sådant full anledning; emedan han ej mer finge vistas i det land, der han blifvit född. Dessutom, tillade han, gör jag mitt fädernesland en verklig tjenst, om det befrias från den odugliga och våldsamma styrelse, hvarunder det nu suckar; och i stället förenas med England och sålunda blifver delaktigt af dess fria regeringssätt.
För de många i Sverge åtnjutna välgerningar visade Ulfeld vid samma tillfälle den tacksamhet, att han bad Whitelocke besinna, huru England skulle genom intagandet af Seland kunna hålla Sverge och dess östersjöhandel, i tygel.
Corfitz Ulfelds sednare öden skola i nästa berättelse framställas.
- ↑ Brah. P. Brahes brefvexl. T. XIII M. Dureels relation. Helsingör den 12 Sept. 1651.
- ↑ På ett annat ställe uppgifves summan till 800,000 riksdaler.
- ↑ Pudendorf. De rebus Sveticis. L. XXIV. § 6, säger dock, att ett betyg af likartadt slag blifvit utfärdadt. Ofvanstående berättelse om uppträdena mellan Kristina och Juel 1654, grundar sig på Chanuts Memoirer nästan uteslutande.