Bibeln 1917/Matteusevangeliet
Från Wikisource, det fria biblioteket.
|
Matteusevangeliet, enligt Bibeln 1917 |
Matteusevangeliet kännetecknas av att det innehåller fem längre blok av Jesu undervisning: kap 5-7, Bergspredikan, kap 10, Missionstalet, kap 13, Liknelser, kap 18, Talet till församlingen, och Talet om Jesu återkomst, kap 24-25. Till Matteus särstoff, d.v.s. det unika materialet för Matteusevangeliet, hör berättelserna om Jesu födelse och barndom, flera liknelser (till exempel skatten och pärlan och de tio brudtärnorna) samt en hel del Jesusord (till exempel om jordens salt och världens ljus samt vargar i fårakläder). Även Jesus uttalande om Petrus som klippan är matteiskt särstoff. Totalt utgör detta drygt en fjärdedel av evangeliet. Dessutom innehåller Matt. också många citat ur Gamla testamentet.(Matteusevangeliet, på Wikipedia)
[redigera] Kapitel 1
Jesu släkttavla. Hans födelse och hans namn.
1 Detta är Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, släkttavla.
2 Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans bröder;
3 Judas födde Fares och Sara med Tamar, Fares födde Esrom, Esrom födde Aram;
4 Aram födde Aminadab, Aminadab födde Naasson, Naasson födde Salmon;
5 Salmon födde Boes med Rakab, Boes födde Jobed med Rut, Jobed födde Jessai;
6 Jessai födde David, konungen, David födde Salomo med Urias' hustru;
7 Salomo födde Roboam, Roboam födde Abia. Abia födde Asaf;
8 Asaf födde Josafat, Josafat födde Joram, Joram födde Osias;
9 Osias födde Joatam, Joatam födde Akas, Akas födde Esekias;
10 Esekias födde Manasses, Manasses födde Amos, Amos födde Josias;
11 Josias födde Jekonias och hans bröder, vid den tid då folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien.
12 Sedan folket hade blivit bortfört i fångenskap till Babylonien, födde Jekonias Salatiel, Salatiel födde Sorobabel;
13 Sorobabel födde Abiud, Abiud födde Eljakim, Eljakim födde Asor;
14 Asor födde Sadok, Sadok födde Akim, Akim födde Eliud;
15 Eliud födde Eleasar, Eleasar födde Mattan, Mattan födde Jakob;
16 Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som kallas Kristus.
17 Så utgöra släktlederna från Abraham intill David tillsammans fjorton leder, och från David intill dess att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien fjorton leder, och från det att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien intill Kristus fjorton leder.
18 Med Jesu Kristi födelse gick det så till. Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande.
19 Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne for vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne.
20 Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för honom och sade: »Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande.
21 Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus[1], ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.»
22 Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade:
23 »Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall giva honom namnet Emmanuel» (det betyder Gud med oss).
24 När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig.
25 Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom gav han namnet Jesus.
- [1] Jämför hebr. jeschuá, som betyder frälsning.
[redigera] Kapitel 2
De vise männen. Flykten till Egypten. Herodes' barnamord. Återkomsten.
1 När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes' tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem
2 och sade: »Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.»
3 När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom.
4 Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland folket och frågade dem var Messias skulle födas.
5 De svarade honom: »I Betlehem i Judeen; ty så är skrivet genom profeten:
6 'Och du Betlehem, du judiska bygd, ingalunda är du minst bland Juda furstar, ty av dig skall utgå en furste som skall vara en herde för mitt folk Israel.'»
7 Då kallade Herodes hemligen till sig de vise männen och utfrågade dem noga om tiden då stjärnan hade visat sig.
8 Sedan lät han dem fara till Betlehem och sade: »Faren åstad och forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min hyllning.»
9 När de hade hört konungens ord, foro de åstad; och se, stjärnan som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den kom över det ställe där barnet var. Där stannade den.
10 Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.
11 Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och myrra.
12 Sedan fingo de, genom en uppenbarelse i drömmen, befallning att icke återvända till Herodes; och de drogo så en annan väg tillbaka till sitt land.
13 Men när de hade dragit åstad, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för Josef och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det.»
14 Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig om natten, och drog bort till Egypten.
15 Där blev han kvar intill Herodes' död, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade: »Ut ur Egypten kallade jag min son.»
16 När Herodes nu såg att han hade blivit gäckad av de vise männen, blev han mycket vred. Och han sände åstad och lät döda alla de gossebarn i Betlehem och hela området däromkring, som voro två år gamla och därunder, detta enligt den uppgift om tiden, som han hade fått genom att utfråga de vise männen.
17 Då fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade:
18 »Ett rop hördes i Rama, gråt och mycken jämmer; det var Rakel som begrät sina barn, och hon ville icke låta trösta sig, eftersom de icke mer voro till.»
19 Men när Herodes var död, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel for Josef, i Egypten,
20 och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och begiv dig till Israels land; ty de som traktade efter barnets liv äro nu döda.»
21 Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig, och kom så till Israels land.
22 Men när han hörde att Arkelaus regerade över Judeen; efter sin fader Herodes, fruktade han att begiva sig dit; och på grund av en uppenbarelse i drömmen drog han bort till Galileens bygder.
23 Och när han hade kommit dit, bosatte han sig i en stad som hette Nasaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeterna, att han skulle kallas nasaré.
[redigera] Kapitel 3
Johannes predikar och döper. Jesus döpes.
1 Vid den tiden uppträdde Johannes döparen och predikade i Judeens öken
2 och sade: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.»
3 Det var om denne som profeten Esaias talade, när han sade: »Hör rösten av en som ropar i öknen: 'Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.'»
4 Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om sina länder, och hans mat var gräshoppor och vildhonung.
5 Och från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten omkring Jordan gick då folket ut till honom
6 och lät döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.
7 Men när han såg många fariséer och sadducéer komma för att låta döpa sig, sade han till dem: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?
8 Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen.
9 Och menen icke att I kunnen säga vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.
10 Och redan är yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden.
11 Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld.
12 Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.»
13 Därefter kom Jesus från Galileen till Johannes, vid Jordan, för att låta döpa sig av honom;
14 men denne ville hindra honom och sade: »Jag behövde döpas av dig, och du kommer till mig?»
15 Då svarade Jesus och sade till honom: »Låt det nu så ske; ty det höves oss att så uppfylla all rättfärdighet. Då tillstadde han honom det.
16 Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se, då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom en duva och komma över honom.
17 Och från himmelen kom en röst, som sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.»
[redigera] Kapitel 4
Jesus frestas av djävulen, bosätter sig i Kapernaum, begynner predika, kallar lärjungar, botar sjuka.
1 Därefter blev Jesus av Anden förd upp i öknen, för att han skulle frestas av djävulen.
2 Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han omsider hungrig.
3 Då trädde frestaren fram och sade till honom: »Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd.»
4 Men han svarade och sade: »Det är skrivet: 'Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.'»
5 Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom uppe på helgedomens mur
6 och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är ju skrivet: 'Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.'»
7 Jesus sade till honom: »Det är ock skrivet: 'Du skall icke fresta Herren, din Gud.'»
8 Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg, och visade honom alla riken i världen och deras härlighet
9 och sade till honom: »Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.»
10 Då sade Jesus till honom: »Gå bort, Satan; ty det är skrivet: 'Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.'»
11 Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och betjänade honom.
12 Men när han hörde att Johannes hade blivit satt i fängelse, drog han sig tillbaka till Galileen.
13 Och han lämnade Nasaret och begav sig till Kapernaum, som ligger vid sjön, på Sabulons och Neftalims område, och bosatte sig där,
14 för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade:
15 »Sabulons land och Neftalims land, trakten åt havet till, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen --
16 det folk som där satt i mörker fick se ett stort ljus; ja, de som sutto i dödens ängd och skugga, för dem gick upp ett ljus.»
17 Från den tiden begynte Jesus predika och säga: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.»
18 Då han nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare.
19 Och han sade till dem: »Följen mig så skall jag göra eder till människofiskare.»
20 Strax lämnade de näten och följde honom.
21 När han hade gått därifrån ett stycke längre fram, fick han se två andra bröder, Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de jämte sin fader Sebedeus sutto i båten och ordnade sina nät; och han kallade dem till sig.
22 Och strax lämnade de båten och sin fader och följde honom.
23 Och han gick omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket.
24 Och ryktet om honom gick ut över hela Syrien, och man förde till honom alla sjuka som voro hemsökta av olika slags lidanden och plågor, alla som voro besatta eller månadsrasande eller lama; och han botade dem.
25 Och honom följde mycket folk ifrån Galileen och Dekapolis och Jerusalem och Judeen och från landet på andra sidan Jordan.
[redigera] Kapitel 5
Början av Jesu bergspredikan.
1 När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom.
2 Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade:
3 »Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.
4 Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
5 Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
6 Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.
7 Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.
8 Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
9 Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
10 Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.
11 Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder.
12 Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.
13 I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna.
14 I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg?
15 Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset.
16 På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.
17 I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda.
18 Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.
19 Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han skall räknas för stor i himmelriket.
20 Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket.
21 I haven hört att det är sagt till de gamle: 'Du skall icke dräpa; och den som dräper, han är hemfallen åt Domstolens[1] dom.'
22 Men jag säger eder: Var och en som vredgas på sin broder, han är hemfallen åt Domstolens dom; men den som säger till sin broder: 'Du odåga', han är hemfallen åt Stora rådets dom; och den som säger: 'Du dåre', han är hemfallen åt det brinnande Gehenna.
23 Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager dig till minnes att din broder har något emot dig,
24 så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.
25 Var villig till snar förlikning med din motpart, medan du ännu är med honom på vägen, så att din motpart icke drager dig inför domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och du bliver kastad i fängelse.
26 Sannerligen säger jag dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har betalt den yttersta skärven.
27 I haven hört att det är sagt: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott.'
28 Men jag säger eder: Var och en som med begärelse ser på en annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.
29 Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kastas i Gehenna.
30 Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kommer till Gehenna.
31 Det är ock sagt: 'Den som vill skilja sig från sin hustru han skall giva henne skiljebrev.'
32 Men jag säger eder: Var och en som skiljer sig från sin hustru för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak till att äktenskapsbrott begås med henne. Och den som tager en frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott.
33 Ytterligare haven I hört att det är sagt till de gamle: 'Du skall icke svärja falskt' och 'Du skall hålla din ed inför Herren.'
34 Men jag säger eder att I alls icke skolen svärja, varken vid himmelen, ty den är 'Guds tron',
35 ej heller vid jorden, ty den är 'hans fotapall', ej heller vid Jerusalem, ty det är 'den store Konungens stad';
36 ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett enda hår vare sig vitt eller svart;
37 utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.
38 I haven hört att det är sagt: 'Öga för öga och tand för tand.'
39 Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom;
40 och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, så låt honom få manteln med;
41 och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom.
42 Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig.
43 I haven hört att det är sagt: 'Du skall älska din nästa och hata din ovän.'
44 Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder,
45 och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.
46 Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma?
47 Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma?
48 Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.»
- [1] Se Domstol i Ordförkl.
[redigera] Kapitel 6
Fortsättning av Jesu bergspredikan.
1 »Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför människorna, för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen lön hos eder Fader, som är i himmelen.
2 Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att de skola bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.
3 Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör,
4 så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
5 Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.
6 Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
7 Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords skull.
8 Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven, förrän I bedjen honom.
9 I skolen alltså bedja sålunda: 'Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn[1];
10 tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden;
11 vårt dagliga bröd giv oss i dag;
12 och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
13 och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.'
14 Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder;
15 men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser.
16 Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.
17 Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte,
18 för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan allenast av din Fader, som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
19 Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla,
20 utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.
21 Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.
22 Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus.
23 Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret!
24 Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon[2].
25 Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna?
26 Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?
27 Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd?
28 Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
29 och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.
30 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?
31 Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?'
32 Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta.
33 Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.
34 Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.»
- [1] Se Fader vår i Ordförklaringarna.
- [2] Se Mamon i Ordförklaringarna.
[redigera] Kapitel 7
Slutet av Jesu bergspredikan.
1 »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda;
2 ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.
3 Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
4 Eller huru kan du säga till din broder: 'Låt mig taga ut grandet ur ditt öga', du som har en bjälke i ditt eget öga?
5 Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.
6 Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under fötterna och sedan vända sig om och sarga eder.
7 Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet.
8 Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.
9 Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten, när han beder honom om bröd,
10 eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk?
11 Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom!
12 Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.
13 Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den;
14 och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den.
15 Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
16 Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar?
17 Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt.
18 Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt.
19 Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i elden.
20 Alltså skolen I känna dem av deras frukt. --
21 Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: 'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja.
22 Många skola på 'den dagen'[1] säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?'
23 Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.'
24 Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på hälleberget.
25 Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget.
26 Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden.
27 Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort.»
28 När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse;
29 ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom deras skriftlärde.
- [1] Se Dagen i Ordförklaringarna
[redigera] Kapitel 8
Jesus botar en spetälsk man och en hövitsmans tjänare, så ock Petrus' svärmoder och andra sjuka, undervisar om sin efterföljelse, stillar en storm på sjön, botar två besatta.
1 Sedan han hade kommit ned från berget, följde honom mycket folk.
2 Då trädde en spetälsk man fram och föll ned för honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.»
3 Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax blev han ren från sin spetälska.
4 Och Jesus sade till honom: »Se till, att du icke säger detta för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär den offergåva som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»
5 När han därefter kom in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram till honom och bad honom
6 och sade: »Herre, min tjänare ligger därhemma lam och lider svårt.»
7 Han sade till honom: »Skall då jag komma och bota honom?»
8 Hövitsmannen svarade och sade: »Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min tjänare frisk.
9 Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han; och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
10 När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som följde honom: »Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.
11 Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket,
12 men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan.»
13 Och Jesus sade till hövitsmannen: »Gå; såsom du tror, så må det ske dig.» Och i samma stund blev tjänaren frisk.
14 När Jesus sedan kom in i Petrus' hus, fick han se hans svärmoder ligga sjuk i feber.
15 Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne; och hon stod upp och betjänade honom.
16 Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och alla som voro sjuka botade han,
17 för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade: »Han tog på sig våra krankheter, och våra sjukdomar bar han.»
18 Då nu Jesus såg mycket folk omkring sig, bjöd han att man skulle fara över till andra stranden.
19 Och en skriftlärd kom fram och sade till honom: »Mästare, jag vill följa dig varthelst du går.»
20 Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.»
21 Och en annan av hans lärjungar sade till honom: »Herre, tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»
22 Då svarade Jesus honom: »Följ du mig, och låt de döda begrava sina döda.»
23 Och han steg i båten, och hans lärjungar följde honom.
24 Och se, då uppstod en häftig storm på sjön, så att vågorna slogo över båten; men han låg och sov.
25 Då gingo de fram och väckte honom och sade: »Herre, hjälp oss; vi förgås.»
26 Han sade till dem: »I klentrogne, varför rädens I?» Därefter stod han upp och näpste vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt.
27 Och människorna förundrade sig och sade: »Vad är denne för en, eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?»
28 När han så hade kommit över till gadarenernas land på andra stranden, kommo två besatta emot honom, ut från gravarna där. Och de voro mycket våldsamma, så att ingen kunde färdas den vägen fram.
29 Dessa ropade då och sade: »Vad har du med oss att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?»
30 Nu gick där långt ifrån dem en stor svinhjord i bet.
31 Och de onda andarna bådo honom och sade: »Om du vill driva ut oss så låt oss fara in i svinhjorden.»
32 Då sade han till dem: »Faren åstad.» Och de gåvo sig åstad och foro in i svinen. Och se, då störtade sig hela hjorden utför branten ned i sjön och omkom i vattnet.
33 Men herdarna flydde; och när de hade kommit in i staden, omtalade de alltsammans, och särskilt vad som hade skett med de besatta.
34 Då gick hela staden ut för att möta Jesus; och när de fingo se honom, bådo de att han skulle begiva sig bort ifrån deras område.
[redigera] Kapitel 9
Jesus botar en lam man, kallar Matteus, undervisar om fasta, botar en kvinna som lider av blodgång, uppväcker från döden en synagogföreståndares dotter, öppnar två blindas ögon, botar en dövstum, vandrar omkring i Galileen.
1 Och han steg i en båt och for över och kom till sin egen stad.
2 Då förde de till honom en lam man, som låg på en säng. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Var vid gott mod, min son; dina synder förlåtas dig.»
3 Då sade några av de skriftlärde vid sig själva: »Denne hädar.»
4 Men Jesus förstod deras tankar och sade: »Varför tänken I i edra hjärtan vad ont är?
5 Vilket är lättare, att säga: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp och gå'?
6 Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så stå upp» -- sade han nu till den lame -- »och tag din säng och gå hem.»
7 Då stod han upp och gick hem.
8 När folket såg detta, blevo de häpna och prisade Gud, som hade givit sådan makt åt människor.
9 När Jesus därifrån gick vidare fram, fick han se en man, som hette Matteus, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då stod han upp och följde honom.
10 När han därefter låg till bords i hans hus, kommo många publikaner och syndare dit och voro bordsgäster där, jämte Jesus och hans lärjungar.
11 Men då fariséerna sågo detta, sade de till hans lärjungar: »Huru kan eder mästare äta med publikaner och syndare?»
12 När han hörde detta, sade han: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka.
13 Men gån I åstad och lären eder vad de orden betyda: 'Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer.' Ty jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»
14 Därefter kommo Johannes' lärjungar till honom och sade: »Varför fasta icke dina lärjungar då vi och fariséerna ofta fasta?»
15 Jesus svarade dem: »Icke kunna väl bröllopsgästerna sörja, så länge brudgummen är hos dem? Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då skola de fasta. --
16 Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, ty det isatta stycket skulle riva bort ännu mer av manteln, och hålet skulle bliva värre.
17 Ej heller slår man nytt vin I gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades. Nej, man slår nytt vin i nya läglar, så bliva båda delarna bevarade.»
18 Medan han talade detta till dem, trädde en synagogföreståndare fram och föll ned för honom och sade: »Min dotter har just nu dött, men kom och lägg din hand på henne, så bliver hon åter levande.»
19 Då stod Jesus upp och följde honom med sina lärjungar.
20 Men en kvinna, som i tolv år hade lidit av blodgång, närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel.
21 Ty hon sade vid sig själv: »Om jag allenast får röra vid hans mantel, så bliver jag hulpen.»
22 Då vände Jesus sig om, och när han fick se henne, sade han: »Var vid gott mod, min dotter; din tro har hjälpt dig.» Och kvinnan var hulpen från den stunden.
23 När Jesus sedan kom in i föreståndarens hus och fick se flöjtblåsarna och folket som höjde klagolåt,
24 sade han: »Gån bort härifrån; ty flickan är icke död, hon sover.» Då hånlogo de åt honom.
25 Men sedan folket hade blivit utvisat, gick han in och tog flickan vid handen. Då stod hon upp.
26 Och ryktet härom gick ut över hela det landet.
27 När Jesus gick därifrån, följde honom två blinda som ropade och sade: »Davids son, förbarma dig över oss.»
28 Och då han kom hem, trädde de blinda fram till honom; och Jesus frågade dem: »Tron I att jag kan göra detta?» De svarade honom: »Ja, Herre.»
29 Då rörde han vid deras ögon och sade: »Ske eder efter eder tro.»
30 Och deras ögon öppnades. Och Jesus tillsade dem strängeligen att se till, att ingen finge veta detta.
31 Men de gingo åstad och utspridde ryktet om honom över hela det landet.
32 När dessa voro på väg ut, förde man till honom en dövstum som var besatt.
33 Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme. Och folket förundrade sig och sade: »Sådant har aldrig förut varit sett i Israel.»
34 Men fariséerna sade: »Det är med de onda andarnas furste som han driver ut de onda andarna.»
35 Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
36 Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom de voro så illa medfarna och uppgivna, »lika får som icke hava någon herde.»
37 Därför sade han till sina lärjungar: »Skörden är mycken, men arbetarna äro få.
38 Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.»
[redigera] Kapitel 10
Jesus sänder ut sina tolv lärjungar.
1 Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
2 Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder;
3 Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfeus' son, och Lebbeus;
4 Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
5 Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade: »Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad,
6 utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.
7 Och där I gån fram skolen I predika och säga: 'Himmelriket är nära.'
8 Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet.
9 Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten,
10 icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader, ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat.
11 Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken vilken därinne som är värdig, och stannen hos honom, till dess I lämnen den orten.
12 Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.
13 Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I tillönsken det vända tillbaka till eder.
14 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden stoftet av edra fötter.
15 Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.
16 Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.
17 Tagen eder till vara för människorna; ty de skola draga eder inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder;
18 och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.
19 Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden.
20 Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som skall tala i eder.
21 Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem.
22 Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. --
23 När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan. Ty sannerligen säger jag eder: I skolen icke hava hunnit igenom alla Israels städer, förrän Människosonen kommer.
24 Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren förmer än sin herre.
25 Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare, och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk!
26 Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.
27 Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.
28 Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. --
29 Säljas icke två sparvar för en skärv[1]? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja.
30 Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
31 Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.
32 Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.
33 Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.
34 I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.
35 Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att 'sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder,
36 och envar får sitt eget husfolk till fiender'.
37 Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;
38 och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig.
39 Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. --
40 Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.
41 Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans lön.
42 Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.»
- [1] Se Skärv i Ordförklaringarna.
[redigera] Kapitel 11
Jesus vittnar om sig och om Johannes döparen, bestraffar folkets otro, prisar sin Faders frälsningsråd, inbjuder till sig de arbetande och betungade.
1 När Jesus hade givit sina tolv lärjungar alla dessa bud, gick han därifrån vidare, för att undervisa och predika i deras städer.
2 Men när Johannes i sitt fängelse fick höra om Kristi gärningar, sände han bud med sina lärjungar
3 och lät fråga honom: »Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?»
4 Då svarade Jesus och sade till dem: »Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I hören och sen:
5 blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, och 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'.
6 Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»
7 När dessa sedan gingo bort, begynte Jesus tala till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?
8 Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära fina kläder, dem finnen I ju i konungapalatsen.
9 Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han.
10 Han är den om vilken det är skrivet: 'Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.'
11 Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen; men den som är minst i himmelriket är likväl större än han.
12 Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig.
13 Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes;
14 och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma.
15 Den som har öron, han höre.
16 Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn som sitta på torgen och ropa till andra barn
17 och säga: 'Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke jämrat eder.'
18 Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger man: 'Han är besatt av en ond ande.'
19 Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger man: 'Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!' Men Visheten har fått rätt av sina barn.»
20 Därefter begynte han tala bestraffande ord till de städer i vilka han hade utfört så många av sina kraftgärningar, och förehålla dem att de icke hade gjort bättring:
21 »Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska.
22 Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bliva drägligare än för eder.
23 Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara. Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det hava stått ännu i dag.
24 Men jag säger eder att det för Sodoms land skall på domens dag bliva drägligare än för dig.»
25 Vid den tiden talade Jesus och sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga.
26 Ja, Fader; så har ju varit ditt behag.
27 Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd. --
28 Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro.
29 Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I finna ro för edra själar'.
30 Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.»
[redigera] Kapitel 12
Jesus undervisar om sabbatsbudet, botar en man som har en förvissnad hand, så ock en besatt, försvarar sig mot fariséerna, varnar för hädelse mot den helige Ande, avvisar några som begära tecken, giver till känna vilka som äro hans rätta fränder.
1 Vid den tiden tog Jesus på sabbaten vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar blevo hungriga och begynte rycka av ax och äta.
2 När fariséerna sågo detta, sade de till honom: »Se, dina lärjungar göra vad som icke är lovligt att göra på en sabbat.»
3 Han svarade dem: »Haven I icke läst vad David gjorde, när han och de som följde honom blevo hungriga:
4 huru han då gick in i Guds hus, och huru de åto skådebröden, fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom var lovligt att äta sådant bröd, utan allenast för prästerna?
5 Eller haven I icke läst i lagen att prästerna på sabbaten bryta sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld?
6 Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen.
7 Och haden I förstått vad det är: 'Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer', så skullen I icke hava dömt dem skyldiga, som äro utan skuld.
8 Ty Människosonen är herre över sabbaten.»
9 Och han gick därifrån vidare och kom in i deras synagoga.
10 Och se, där var en man som hade en förvissnad hand. Då frågade de honom och sade: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?» De ville nämligen få något att anklaga honom för.
11 Men han sade till dem: »Om någon bland eder har ett får, och detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och drager upp det?
12 Huru mycket mer värd är nu icke en människa än ett får! Alltså är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.»
13 Därefter sade han till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den, och den blev frisk igen och färdig såsom den andra. --
14 Då gingo fariséerna bort och fattade det beslutet om honom, att de skulle förgöra honom.
15 Men när Jesus fick veta detta, gick han bort därifrån; och många följde honom, och han botade dem alla,
16 men förbjöd dem strängeligen att utbreda ryktet om honom.
17 Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade:
18 »Se, över min tjänare, som jag har utvalt, min älskade, i vilken min själ har funnit behag, över honom skall jag låta min Ande komma, och han skall förkunna rätten bland folken.
19 Han skall icke kiva eller skria, och hans röst skall man icke höra på gatorna,
20 Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en rykande veke skall han icke utsläcka, intill dess att han har fört rätten fram till seger.
21 Och till hans namn skola folken sätta sitt hopp.»
22 Då förde man till honom en besatt, som var blind och dövstum. Och han botade honom, så att den dövstumme talade och såg.
23 Och allt folket uppfylldes av häpnad och sade: »Månne icke denne är Davids son?»
24 Men när fariséerna hörde detta, sade de: »Det är allenast med Beelsebul, de onda andarnas furste, som denne driver ut de onda andarna.»
25 Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, och intet samhälle eller hus som har kommit i strid med sig självt kan hava bestånd.
26 Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med sig själv. Huru kan då hans rike hava bestånd?
27 Och om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare.
28 Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. --
29 Eller huru kan någon gå in i en stark mans hus och beröva honom hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke? Först därefter kan han plundra hans hus.
30 Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.
31 Därför säger jag eder: All annan synd och hädelse skall bliva människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva förlåten.
32 Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsåldern eller i den tillkommande.
33 I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet.
34 I huggormars avföda, huru skullen I kunna tala något gott, då I själva ären onda? Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen.
35 En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är.
36 Men jag säger eder, att för vart fåfängligt ord som människorna tala skola de göra räkenskap på domens dag.
37 Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig.»
38 Då togo några av de skriftlärde och fariséerna till orda och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja se något tecken av dig.»
39 Men han svarade och sade till dem: »Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas' tecken.
40 Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte.
41 Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.
42 Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är vad som är mer än Salomo.
43 När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen.
44 Då säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' Och när han kommer dit och finner det stå ledigt och vara fejat och prytt,
45 då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första. Så skall det ock gå med detta onda släkte.»
46 Medan han ännu talade till folket, kommo hans moder och hans bröder och stannade därutanför och ville tala med honom.
47 Då sade någon till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och vilja tala med dig.»
48 Men han svarade och sade till den som omtalade detta för honom: »Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»
49 Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!
50 Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min broder och min syster och min moder.»
[redigera] Kapitel 13
Jesus undervisar i liknelser om himmelriket, bemötes i sin fädernestad med förakt.
1 Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig vid sjön.
2 Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden.
3 Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade: »En såningsman gick ut för att så.
4 Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.
5 Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;
6 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.
7 Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det.
8 Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.
9 Den som har öron, han höre.»
10 Då trädde lärjungarna fram och sade till honom: »Varför talar du till dem i liknelser?»
11 Han svarade och sade: »Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet.
12 Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.
13 Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå.
14 Så fullbordas på dem Esaias' profetia, den som säger: 'Med hörande öron skolen I höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se, och dock alls intet förnimma.
15 Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sina hjärtan, och omvända sig och bliva helade av mig.
16 Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra.
17 Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det, och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.
18 Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen.
19 När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen.
20 Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje,
21 men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall.
22 Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt.
23 Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.»
24 En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker;
25 men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg.
26 När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock ogräset.
27 Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: 'Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?
28 Han svarade dem: 'En ovän har gjort detta.' Tjänarna sade till honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?'
29 Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa.
30 Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»
31 En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin åker.
32 Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.»
33 En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor[1] mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»
34 Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan liknelser talade han intet till dem.
35 Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade: »Jag vill öppna min mun till liknelser, uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse.»
36 Därefter lät han folket gå och gick själv hem. Och hans lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern.»
37 Han svarade och sade: »Den som sår den goda säden är Människosonen.
38 Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.
39 Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen är änglar.
40 Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände.
41 Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är,
42 och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.
43 Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike. Den som har öron, han höre.
44 Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern.
45 Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor;
46 och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer vad han äger och köper den.
47 Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag.
48 När den så bliver full, drager man upp den på stranden och sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar man bort. --
49 Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga
50 och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.
51 Haven I förstått allt detta?» De svarade honom: »Ja.»
52 Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt.»
53 När Jesus hade framställt alla dessa liknelser, drog han bort därifrån.
54 Och han kom till sin fädernestad, och där undervisade han folket i deras synagoga, så att de häpnade och sade: »Varifrån har han fått denna vishet? Och hans kraftgärningar, varifrån komma de?
55 Är då denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria, och heta icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?
56 Och hans systrar, bo de icke alla hos oss? Varifrån har han då fått allt detta?»
57 Så blev han för dem en stötesten. Men Jesus sade till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget hus.»
58 Och för deras otros skull gjorde han där icke många kraftgärningar.
- [1] Se Skäppa i Ordförklaringarna
[redigera] Kapitel 14
Johannes döparen halshugges. Jesus bespisar fem tusen män, går på vattnet, botar sjuka i Gennesarets land.
1 Vid den tiden fick Herodes, landsfursten, höra ryktet om Jesus.
2 Då sade han till sina tjänare: »Det är Johannes döparen. Han har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
3 Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull.
4 Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava henne.»
5 Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket, eftersom de höllo honom för en profet.
6 Men så kom Herodes' födelsedag. Då dansade Herodias' dotter inför dem; och hon behagade Herodes så mycket,
7 att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde.
8 Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett fat Johannes döparens huvud.»
9 Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull bjöd han att man skulle giva henne det,
10 och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset.
11 Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan; och hon bar det till sin moder.
12 Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo honom. Sedan gingo de och omtalade det för Jesus.
13 Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra härom, kommo de landvägen efter honom från städerna.
14 Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och han ömkade sig över dem och botade deras sjuka.
15 Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden. Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa sig mat.»
16 Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem att äta.»
17 De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två fiskar.»
18 Då sade han: »Bären dem hit till mig.»
19 Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.
20 Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de överblivna styckena, tolv korgar fulla.
21 Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom kvinnor och barn.
22 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt.
23 Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam.
24 Båten var då redan många stadier[1] från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot.
25 Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön.
26 När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse.
27 Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
28 Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.»
29 Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus.
30 Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.»
31 Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?»
32 När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.
33 Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.»
34 När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land.
35 Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro sjuka.
36 Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.
- [1] Se Stadie i Ordförklaringarna.
[redigera] Kapitel 15
Jesus bestraffar fariséernas skrymtaktiga nit, bönhör en kananeisk kvinna, botar många sjuka, bespisar fyra tusen män.
1 Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade:
2 »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.»
3 Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull?
4 Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
5 Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder.
6 I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull.
7 I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:
8 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
9 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'»
10 Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och förstån.
11 Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.»
12 Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en stötesten?»
13 Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader icke har planterat skall ryckas upp med rötterna.
14 Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen.»
15 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss detta bildliga tal.»
16 Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd?
17 Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken och har sin naturliga utgång?
18 Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och det är detta som orenar människan.
19 Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse.
20 Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna händer, det orenar icke människan.»
21 Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till trakten av Tyrus och Sidon.
22 Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas svårt av en ond ande.»
23 Men han svarade henne icke ett ord. Då trädde hans lärjungar fram och bådo honom och sade: »Giv henne besked; hon förföljer oss ju med sitt ropande.»
24 Han svarade och sade: »Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.»
25 Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: »Herre, hjälp mig.»
26 Då svarade han och sade: »Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»
27 Hon sade: »Ja, Herre. Också äta ju hundarna allenast av de smulor som falla ifrån deras herrars bord.»
28 Då svarade Jesus och sade till henne: »O kvinna, din tro är stor. Ske dig såsom du vill.» Och hennes dotter var frisk ifrån den stunden.
29 Men Jesus gick därifrån vidare och kom till Galileiska sjön. Och han gick upp på berget och satte sig där.
30 Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig halta, blinda, dövstumma, lytta och många andra; dem lade de ned för hans fötter, och han botade dem,
31 så att folket förundrade sig, när de funno dövstumma tala, lytta vara friska och färdiga, halta gå och blinda se. Och man prisade Israels Gud.
32 Och Jesus kallade sina lärjungar till sig och sade: »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta; och jag vill icke låta dem gå ifrån mig fastande, för att de icke skola uppgivas på vägen.»
33 Då sade lärjungarna till honom: »Varifrån skola vi här, i en öken, få så mycket bröd, att vi kunna mätta så mycket folk?»
34 Jesus frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju, och därtill några få småfiskar.»
35 Då tillsade han folket att lägra sig på marken.
36 Och han tog de sju bröden, så ock fiskarna, och tackade Gud och bröt bröden och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.
37 Så åto de alla och blevo mätta. Och de överblivna styckena samlade man sedan upp, sju korgar fulla.
38 Men de som hade ätit voro fyra tusen män, förutom kvinnor och barn.
39 Sedan lät han folket skiljas åt och steg i båten och for till Magadans område.
[redigera] Kapitel 16
Jesus avvisar några som begära tecken från himmelen, varnar för fariséernas och sadducéernas surdeg, bekännes av Petrus vara Messias, Guds Son, förutsäger sitt lidande, talar om sin efterföljelse.
1 Och fariséerna och sadducéerna kommo dit och ville sätta honom på prov; de begärde att han skulle låta dem se något tecken från himmelen.
2 Men han svarade och sade till dem: »Om aftonen sägen I: 'Det bliver klart väder, ty himmelen är röd',
3 och om morgonen: 'Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen och röd.' Ja, om himmelens utseende förstån I att döma, men om tidernas tecken kunnen I icke döma.
4 Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken.» Och så lämnade han dem och gick sin väg.
5 När sedan lärjungarna foro åstad, över till andra stranden, hade de förgätit att taga med sig bröd.
6 Och Jesus sade till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg.»
7 Då talade de med varandra och sade: »Det är därför att vi icke hava tagit med oss bröd.»
8 Men när Jesus märkte detta, sade han: »I klentrogne, varför talen I eder emellan om att I icke haven bröd med eder?
9 Förstån I ännu ingenting? Och kommen I icke ihåg de fem bröden åt de fem tusen, och huru många korgar I då togen upp?
10 Ej heller de sju bröden åt de fyra tusen, och huru många korgar I då togen upp?
11 Huru kommer det då till, att I icke förstån att det ej var om bröd som jag talade till eder? Tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg.»
12 Då förstodo de att det icke var för surdeg i bröd som han hade bjudit dem att taga sig till vara, utan för fariséernas och sadducéernas lära.
13 Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han sina lärjungar och sade: »Vem säger folket Människosonen vara?»
14 De svarade: »Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra åter Jeremias eller en annan av profeterna.»
15 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?»
16 Simon Petrus svarade och sade: »Du är Messias, den levande Gudens Son.»
17 Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon, Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen.
18 Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa[1] skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.
19 Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.»
20 Därefter förbjöd han lärjungarna att för någon säga att han var Messias.
21 Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen.
22 Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och sade: »Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras dig.»
23 Men han vände sig om och sade till Petrus: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.»
24 Därefter sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig: så följe han mig.
25 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det.
26 Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
27 Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar.
28 Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.»
- [1] Klippa heter på grekiska petra.
[redigera] Kapitel 17
Jesus förklaras, botar en månadsrasande gosse, förutsäger på nytt sitt lidande, betalar tempelskatten.
1 Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där de voro allena.
2 Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset.
3 Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom.
4 Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss gott att vara[1]; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.»
5 Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom.»
6 När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i stor förskräckelse.
7 Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och varen icke förskräckta.»
8 När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.
9 Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade: »Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har uppstått från de döda.»
10 Men lärjungarna frågade honom och sade: »Huru kunna då de skriftlärde säga att Elias först måste komma?»
11 Han svarade och sade: »Elias måste visserligen komma och upprätta allt igen;
12 men jag säger eder att Elias redan har kommit. Men de ville icke veta av honom, utan förforo mot honom alldeles såsom de ville. Sammalunda skall ock Människosonen få lida genom dem.»
13 Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes döparen som han talade till dem.
14 När de därefter kommo till folket, trädde en man fram till honom och föll på knä för honom
15 och sade: »Herre, förbarma dig över min son ty han är månadsrasande och plågas svårt; ofta faller han i elden och ofta i vattnet.
16 Och jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde icke bota honom.»
17 Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara bland eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom hit till mig.»
18 Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur honom; och gossen var botad från den stunden.
19 Sedan, när de voro allena, trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Varför kunde icke vi driva ut honom?»
20 Han svarade dem: »För eder otros skull. Ty sannerligen säger jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: 'Flytta dig härifrån dit bort', och det skall flytta sig; ja, intet skall då vara omöjligt för eder.»
21 [2]
22 Medan de nu tillsammans vandrade omkring i Galileen, sade Jesus till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer,
23 och man skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå igen.» Då blevo de mycket bedrövade.
24 Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo tempelskatten fram till Petrus och sade: »Plägar icke eder mästare betala tempelskatt?»
25 Han svarade: »Jo.» När han sedan hade kommit hem, förekom honom Jesus med frågan: »Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra människor?»
26 Han svarade: »Av andra människor.» Då sade Jesus till honom: »Alltså äro då sönerna fria.
27 Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du drager upp, och när du öppnar munnen på den skall du där finna en silverpenning[3]. Tag den, och giv den åt dem for mig och dig.»
- [1] Eller: Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, det ärgott att vi äro här tillstädes» osv.
- [2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
- [3] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
[redigera] Kapitel 18
Jesus undervisar om ödmjukhet, talar om faran av förförelser och om rätt beteende mot felande bröder.
1 I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vilken är den störste i himmelriket?»
2 Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem
3 och sade: »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.
4 Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han är den störste i himmelriket.
5 Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager emot mig.
6 Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup.
7 Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!
8 Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden.
9 Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna.
10 Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte.
11 [1]
12 Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker efter det som har kommit vilse?
13 Och händer det då att han finner det -- sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio som icke hade kommit vilse.
14 Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.
15 Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder.
16 Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att 'var sa