Charlotte Löwensköld/Kap 01

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf Överstinnan

Frieriet  →

Överstinnan.

I.

En gång i tiden fanns det i Karlstad en överstinna, som hette Beate Ekenstedt.

Hon var en Löwensköld ifrån Hedeby och alltså född friherrinna, och hon var så fin, och hon var så trevlig, och hon var så bildad, och hon kunde skriva vers, som voro likaså roliga som fru Lenngrens.

Hon var liten till växten, men hon hade en god hållning, såsom alla Löwensköldar, och ett intressant ansikte. Hon sade vackra och charmanta saker till alla, som hon råkade. Det var någonting romantiskt över henne, och de, som en gång hade sett henne, kunde aldrig glömma henne.

Hon klädde sig utsökt, och hon var alltid utmärkt väl kammad, och vart hon kom, så var det alltid hon, som hade den vackraste broschen och det smakfullaste armbandet och den mest gnistrande juvelringen. Hon hade också de minsta fötter, som en människa kunde ha, och antingen det var modernt eller inte, så gick hon alltid i små högklackade skor, som voro klädda med guldbrokad.

Hon bodde i det finaste huset i Karlstad, och det låg inte inne i husgyttret vid de trånga gatorna, utan vid Klarälvsstranden, så att överstinnan från sitt lilla kabinett kunde se ner i älvvattnet. Hon brukade berätta, att en natt, när det låg ett klart månsken över älven, hade hon sett näcken sitta och spela på guldharpa alldeles under hennes fönster. Och det var ingen, som tvivlade på att hon hade sett rätt. Varför skulle inte näcken vilja ge en serenad för överstinnan Ekenstedt, han som så mången annan?

Alla förnäma resande, som kommo till Karlstad, brukade gå till överstinnan på uppvaktning. De blevo genast ofantligt förtjusta i henne och tyckte, att det var hårt, att hon skulle sitta begraven i en småstad. Man sade, att biskop Tegnér hade skrivit en dikt till henne och att kronprinsen hade sagt, att hon hade en charme som en fransyska. Och till och med general von Essen och andra, som hade varit med på Gustav III:s tid, måste medge, att sådana middagar, som de blevo bjudna på hos överstinnan Ekenstedt, hade de aldrig fått maken till, varken i fråga om maten eller serveringen eller konversationen.

Överstinnan hade ett par döttrar, Eva och Jaquette. De voro täcka och vänliga flickor, och de skulle ha blivit beundrade och omtyckta, varhelst i världen de hade kommit att bo, men i Karlstad var det ingen, som så mycket som såg åt dem. Där blevo de alldeles överglänsta av modern. Om de kommo på en bal, så tävlade ungherrarna om att få dansa med överstinnan, men Eva och Jaquette, de fingo sitta och klä väggarna. Och som förut är sagt, så var det inte bara näcken, som gav serenader utanför det Ekenstedtska huset, men aldrig var det någon, som sjöng under döttrarnas fönster, utan endast under överstinnans. Unga poeter kunde sitta och dikta vers till B. E., men ingen enda var det, som satte ihop några strofer till E. E. eller J. E. De, som ville vara elaka, påstodo, att när det en gång hände, att en underlöjtnant friade till lilla Eva Ekenstedt, så fick han korgen, därför att överstinnan tyckte, att han hade dålig smak.

Överstinnan hade också en överste, en präktig och bra karl, som skulle ha blivit högt uppskattad, vart han hade kommit, bara inte i Karlstad. I Karlstad, där jämförde man översten med överstinnan, och när man såg honom vid sidan av hustrun, som var så lysande och så ovanlig och så rik på infall och så spelande livlig, så tyckte man, att han såg ut som en bondpatron. De, som voro gäster i hans hus, brydde sig knappast om att höra på vad han sade, det var, som om de alls inte skulle ha sett honom. Det var inte tal om att överstinnan skulle ha tillåtit alla dessa, som svärmade omkring henne, det minsta otillbörliga närmande, det fanns ingenting att anmärka på hennes vandel, men att dra fram mannen ur hans skymundan, det tänkte hon aldrig på. Hon tyckte nog, att det passade honom bäst att få vara litet obemärkt.

Men denna charmanta överstinnan, denna firade överstinnan, hon hade inte bara en man och två döttrar, utan hon hade också en son. Och den sonen älskade hon, honom beundrade hon, honom drog hon fram i ljuset vid alla möjliga tillfällen. Honom gick det inte an att försumma eller förbise för dem, som voro gäster i det Ekenstedtska huset, ifall man ville göra sig förhoppning om att bli bjuden dit än en gång. Men det skall inte heller förnekas, att överstinnan hade skäl att vara stolt över sonen. Han var både begåvad och hade ett älskligt sätt och ett tilldragande yttre. Han var varken oförskämd eller påflugen som andra bortskämda barn. Han skolkade inte från skolan, och han gjorde aldrig några fuffens för lärarna. Han var mer romantiskt anlagd än systrarna. Innan han var åtta år fyllda, kunde han sätta ihop riktigt nätta vers. Han kunde komma och berätta för modern, att han hade hört näcken spela och sett älvorna dansa på Voxnäs-ängarna. Han hade fina drag och stora, mörka ögon, och han var sin mors rätta barn i alla hänseenden.

Fastän han intog hela platsen i överstinnans hjärta, så kunde man inte precis säga, att hon var en svag mor. Åtminstone fick då Karl-Artur Ekenstedt lära sig att arbeta. Hon satte honom högre än alla andra skapade varelser, men just därför gick det inte an för honom att komma hem från gymnasiet med annat än de bästa betyg, som stodo att få. Och det lade alla märke till, att så länge som Karl-Artur gick i en klass, så bjöd aldrig överstinnan till sig någon av de lärare, som läste med honom. Nej, det skulle inte kunna sägas, att Karl-Artur fick vackra betyg, därför att han var son till överstinnan Ekenstedt, som gav så fina middagar. Se, det var stil på överstinnan.

På sitt avgångsbetyg från Karlstads gymnasium hade Karl-Artur laudatur, alldeles som Erik Gustav Geijer på sin tid. Och att ta studentexamen i Uppsala, det var bara en lek för honom liksom för Geijer. Överstinnan hade ju sett den lille tjocke professor Geijer många gånger och haft honom som bordskavaljer, och visst var han begåvad och märkvärdig, men inte kunde hon låta bli att tycka, att Karl-Artur hade likaså gott huvud, och nog borde han också en gång kunna bli en berömd professor och bringa det så vitt, att kronprins Oskar och landshövding Järta och överstinnan Silfverstolpe och alla de andra berömdheterna i Uppsala skulle komma och lyssna till hans föreläsningar.

Höstterminen 1826 kom Karl-Artur till Uppsala. Och hela den terminen, liksom sedan under alla de år, som han vistades vid universitetet, skrev han hem en gång i veckan. Men intet enda av breven blev förstört, utan överstinnan tog vara på dem. Hon läste om dem själv gång på gång, och på de vanliga söndagsmiddagarna, då släkten kom tillsammans, brukade hon läsa upp det sist anlända brevet. Det kunde hon gott göra. Detta var brev, som hon hade orsak att vara stolt över.

Överstinnan hade en liten misstanke, att släktingarna väntade, att Karl-Artur skulle bli mindre exemplarisk, då han kom ut på egen hand. Därför var det en seger att kunna läsa upp för dem hur Karl-Artur hyrde billiga, möblerade rum, och hur han köpte smör och ost på torget för att kunna leva på hemskaffning, och hur han steg upp klockan fem var morgon, och hur han arbetade tolv timmar dagligen. Och alla de vördnadsfulla ordalag sedan, som han nyttjade i breven, och alla de uttryck av beundran, som han ägnade sin mor! Överstinnan tog inte något betalt för att hon fick sitta och läsa upp för domprosten Sjöborg, som var gift med en Ekenstedt, och för rådman Ekenstedt, som var hennes mans farbror, och för kusinerna Stake, som bodde vid torget i stora hörnhuset, att Karl-Artur, som nu var ute i världen, alltjämt ansåg, att hans mor hade kunnat bli en diktarinna av stor rang, om hon inte hade hållit det för sin plikt att bara leva för man och barn. Nej, hon tog inte något betalt för detta, hon gjorde det gärna gratis. Så van, som hon var vid all möjlig hyllning, kunde hon inte läsa upp dessa ord utan att få ögonen fulla av tårar.

Men den största triumfen bereddes överstinnan fram emot julen, då Karl-Artur skrev, att han inte hade gjort slut på alla de pengar, som fadern hade skickat med honom, då han gav sig av till Uppsala, utan att han skulle ha ungefär halva summan med sig tillbaka. Då blevo både domprosten och rådmannen ganska häpna, och den längste av kusinerna Stake svor på att något sådant hade aldrig förr hänt och skulle säkert aldrig mer komma att hända. Hela släkten var överens om att Karl-Artur var ett under.

Visst kändes det tomt för överstinnan, att Karl-Artur skulle ligga vid akademien största delen av året, men hon hade ju en så stor glädje av breven, att hon knappast kunde önska, att det skulle vara annorlunda. När han hade varit på en föreläsning av den store nyromantiske poeten Atterbom, så kunde han utbreda sig så ofantligt intressant över filosofi och poesi. Och när ett sådant brev hade kommit, så kunde överstinnan sitta och drömma om all den storhet, som Karl-Artur skulle nå upp till. Hon kunde inte tänka sig annat, än att han skulle komma att gå om professor Geijer i ryktbarhet. Han skulle kanske bli en lika stor man som Karl von Linné. Varför skulle han inte kunna bli lika världsberömd? Eller varför skulle han inte kunna bli en stor skald? Varför skulle han inte kunna bli en annan Tegnér? Ack, ack, det är ingen, som kan få njuta en sådan undfägnad som den, som gör sig kalas i tankarna.

Var jul- och var sommarferie kom Karl-Artur hem till Karlstad, och för varje gång hon på nytt såg honom, tyckte överstinnan, att han hade blivit manligare och vackrare. Men annars var han inte på minsta sätt förändrad. Han visade sig lika tillbedjande mot henne, lika vördnadsfull mot fadern, lika skämtsam och lekfull mot systrarna.

Ibland kunde överstinnan bli litet otålig, därför att han låg stilla i Uppsala och läste år efter år, utan att det egentligen hände något. Men alla människor förklarade för henne, att eftersom Karl-Artur skulle ta stora kandidatexamen, så måste det kräva sin rundliga tid, innan han blev färdig. Hon fick lov att tänka på vad det ville säga att avlägga examen och ha betyg i alla de ämnen, som lästes vid universitetet, både i astronomi och hebreiska och geometri. Det kunde inte gå av för mindre. Överstinnan tyckte, att det var en grym examen, och det gav man henne rätt i, men den kunde ju inte ändras heller bara för Karl-Arturs skull.

Långt fram på hösten 1829, när Karl-Artur höll på med sin sjunde termin i Uppsala, skrev han hem till överstinnans stora glädje, att han hade anmält sig till att avlägga prov i latinsk skrivning. Det var ju inte något särskilt svårt prov, skrev han, men det var viktigt, därför att man måste vara godkänd i latinsk skrivning, innan man fick komma upp i den riktiga examen.

Karl-Artur gjorde alls inte något väsen av den skrivningen. Han bara sade, att det skulle bli skönt att ha den undanstökad. Han hade ju aldrig haft något otalt med latinet, som en del annat gott folk, så att han tyckte sig ha goda grunder att hoppas, att allt skulle gå bra.

Han nämnde i samma brev, att nu var det sista gången för denna termin, som han skrev till sina ömma föräldrar. Så snart han hade fått veta hur provet hade utfallit, ämnade han bege sig på hemvägen. Och den sista november trodde han bestämt att han skulle få trycka föräldrar och systrar i sin famn.

Nej, Karl-Artur hade inte alls gjort någon affär av det latinska provet, och det var han glad åt efteråt, ty det gick inte bättre, än att han blev kuggad. Uppsalaprofessorerna tilläto sig att kugga honom, fastän han hade haft laudatur i alla ämnen, då han från Karlstads gymnasium sändes till universitetet.

Han blev mer häpen och överraskad än egentligen förödmjukad. Han kunde inte finna annat, än att hans sätt att behandla latinet mycket väl lät försvara sig. Visst var det förargligt att komma hem som en besegrad, men han trodde nog, att föräldrarna, eller åtminstone modern, skulle förstå, att det måste bero på något slags kitslighet. Professorerna i Uppsala ville kanske visa, att de hade större fordringar än lektorerna i Karlstad, eller också hade de kanske funnit, att det vittnade om alltför stor självsäkerhet, att han inte hade deltagit i några kollegier.

Det var flera dagars resa mellan Uppsala och Karlstad, och man kan säga, att han hade glömt hela missödet, då han körde in genom östra tullen i skymningsstunden den trettionde november. Han var nöjd med sig själv, därför att han hade kommit precis på dagen, som han hade skrivit. Han satt och tänkte på att nu stod nog modern i salongsfönstret och spejade efter honom och att systrarna säkert höllo på med att duka kaffebordet.

Han körde igenom hela staden och var i samma goda humör, ända tills han kom ut ur de trånga och krokiga gatorna och såg västra älvgrenen och Ekenstedtska huset alldeles på strandbrädden. Vad i all världen stod här på? Hela huset var upplyst, det låg och strålade som en kyrka på en julmorgon. Och slädar, som voro fulla av pälsklädda människor, ilade förbi honom, och alla tycktes ämna sig just till hans hem.

»De måtte ha storkalas hemma», tänkte han, och han tyckte, att det var litet besvärligt. Han var ju trött efter resan, och nu skulle han inte få vila ut, utan bli tvungen att byta kläder och hålla gästerna sällskap ända till midnatt.

Men så med ens blev han orolig.

»Bara inte mamma har gått och ställt till med kalas för att fira den latinska skrivningen!»

Han bad skjutsbonden, att han skulle köra till köksingången, och steg av där för att inte behöva råka samman med gästerna.

Ett par minuter senare blev överstinnan efterskickad. Hon skulle bekväma sig ut i hushållerskans rum för att tala med Karl-Artur, som just hade kommit hem.

Överstinnan hade varit i stor oro för att Karl-Artur inte skulle hinna fram i tid till middagen. Hon blev överlycklig, då hon hörde, att han var kommen, och skyndade sig ut till honom.

Men Karl-Artur tog emot henne med sträng uppsyn. Han såg inte, att hon sträckte ut armarna emot honom. Ja, han gjorde ingen min av att hälsa på henne.

»Vad är det mamma har ställt till?» sade han. »Varför är hela staden hitbjuden just i dag?»

Det var inte tal om ömma föräldrar den här gången. Han visade inte den minsta glädje att se henne.

»Men jag tyckte, att vi skulle ha det litet högtidligt», sade överstinnan. »Nu, när du har gått igenom denna förskräckliga skrivningen.»

»Mamma tog förstås aldrig med i beräkningen, att jag kunde bli kuggad», sade Karl-Artur. »Men så förhåller det sig i alla fall.»

Då stod överstinnan där handfallen.

Se, den tanken hade ju aldrig, aldrig kunnat stiga upp i hennes hjärna, att Karl-Artur skulle låta kugga sig.

»Ja, det har ju inte någon betydelse i och för sig», sade Karl-Artur. »Men nu skall hela staden få veta det: Mamma har väl bjudit hit alla dessa människor för att fira mina triumfer.»

Överstinnan stod där alltjämt lika handfallen.

Se, hon visste ju hur det var med Karlstadsborna. De tyckte nog, att flit och sparsamhet voro utmärkta ting hos en student, men det var alls inte nog för dem. De väntade på prisbelöningar i Svenska akademien och på disputationer, som voro så lysande, att alla de gamla professorerna bleknade under skägget. De väntade på genialiska improvisationer vid nationsfesterna och inbjudningar till de litterära kretsarna, till professor Geijers eller landshövding von Kremers eller överstinnan Silfverstolpe.

Sådant förstodo de sig på, men i Karl-Arturs hittillsvarande karriär hade det inte funnits något av detta lysande och utmärkta, som visade, att han var en framstående begåvning. Överstinnan visste, att folk saknade detta, och när nu Karl-Artur äntligen hade avlagt ett kunskapsprov, så menade hon, att det inte skulle skada att göra litet affär av saken.

Men se, att Karl-Artur inte skulle gå igenom, det hade hon aldrig kunnat tänka sig.

»Det är ingen, som vet något bestämt», sade hon eftertänksamt. »Ingen utom husfolket. De andra har bara hört, att det var fråga om en liten glad överraskning.»

»Då får mamma också hitta på någon glad överraskning åt den», sade Karl-Artur. »Jag tänker gå upp på mitt rum, och jag kommer inte ner till middagen. Inte för att jag tror, att Karlstadsborna tar det så hårt, att jag har fallit igenom, men jag vill inte ha deras beklaganden.»

»Vad i all världen skall jag hitta på?» klagade överstinnan.

»Det lämnar jag åt mamma själv att tänka ut», sade Karl-Artur. »Nu går jag upp till mitt. Gästerna behöver ju alls inte veta, att jag har kommit hem.»

Men detta var alldeles för smärtsamt och omöjligt. Där skulle överstinnan sitta vid bordet och vara briljant, och under tiden skulle hon tänka på att han gick uppe på sitt rum och var ledsen och ond. Hon skulle inte få glädja sina ögon med att se honom. Detta var för hårt för överstinnan.

»Kära Karl-Artur, du får lov att komma ner till middagen. Jag skall hitta på något.»

»Vad skall mamma hitta på?»

»Det vet jag inte. Jo, nu vet jag! Du skall bli alldeles nöjd. Ingen skall förstå, att middagen var tillställd för din skull. Lova mig bara, att du byter om kläder och kommer ner!»

Det blev en så lyckad middag. Bland alla de många lyckade och lysande festerna i det Ekenstedtska hemmet var detta en av de allra mest minnesvärda.

Vid steken, då champagnen serverades, kom det verkligen en överraskning. Översten reste sig då och bad de närvarande förena sig med honom för att dricka en välgångsskål för löjtnant Sten Arcker och hans dotter Eva, vilkas förlovning han härmed ville tillkännagiva.

Det blev ett stort jubel.

Löjtnant Arcker var en fattig karl utan vidare goda utsikter i befordringsväg. Man visste ju, att han länge hade gått och svärmat för Eva Ekenstedt, och därför att småflickorna Ekenstedt sällan hade några beundrare, hade hela staden intresserat sig för saken. Men man hade alltid trott, att överstinnan skulle ge honom korgen.

Sedermera sipprade det allt ut hur det hängde ihop med eklateringen. Karlstadsborna fingo reda på att överstinnan hade låtit Eva och Arcker förlova sig, bara därför att ingen skulle misstänka, att det hade gått på tok med den överraskningen, som hon ursprungligen hade velat bereda gästerna.

Men det var visst ingen, som fördenskull beundrade överstinnan mindre än förut. Tvärtom. Man sade bara, att det inte fanns någon, som hade större förmåga att reda sig i svåra och syrprenerande situationer än överstinnan Ekenstedt.

II.

Överstinnan Beate Ekenstedt var sådan, att när någon hade förbrutit sig emot henne, så väntade hon, att denne skulle komma och be om förlåtelse. Bara den ceremonien var överstökad, så tillgav hon alltsammans av gott hjärta och visade sig likaså vänlig och förtrolig som före osämjan.

Hela julhelgen hoppades hon, att Karl-Artur skulle be om ursäkt för att han hade talat så hårt till henne den där kalaskvällen, då han hade kommit hem från Uppsala. Hon fann det nog förklarligt, att han hade förgått sig i första uppbrusningen, men hon kunde inte förstå, att han gick och teg och inte alls låtsade om sin förbrytelse, sedan han hade fått tid till eftertanke.

Men Karl-Artur lät julhelgen gå utan att nämna ett ord om ånger eller ledsnad. Han roade sig som vanligt på bjudningar och slädpartier och var uppmärksam och angenäm i hemmet, men han sade inte de par orden, som överstinnan väntade på. Det var kanske ingen mer än hon och han, som märkte det, men det reste sig en osynlig mur mellan dem, så att de inte kunde komma riktigt nära varandra. Det var ingen brist på kärlek eller ömma talesätt på någotdera hållet, men det där, som åtskilde och höll dem ifrån varandra, blev inte undanskaffat.

När Karl-Artur kom till Uppsala, tänkte han inte på annat än att reparera sitt nederlag. Om överstinnan hade väntat, att han skulle göra en skriftlig avbön, så blev hon bedragen. Han skrev inte om annat än sina latinstudier. Nu tog han latinska kollegier för två docenter, gick var dag på latinska föreläsningar och hade dessutom blivit medlem i en klubb, där man övade sig i latinska disputationer och orationer. Han gjorde allt, som stod i hans makt, för att han denna gång skulle bestå i provet.

Hem skrev han de mest förhoppningsfulla brev, och överstinnan svarade i samma anda. Men hon var i alla fall ängslig för honom. Han hade varit ohövlig mot sin egen mor utan att be om förlåtelse, och det kunde nog hända, att han skulle bli straffad.

Inte för att hon begärde straff över sonen. Hon bad till Gud, att han inte skulle lägga märke till den lilla förbrytelsen, utan att allt skulle få vara glömt. Hon sökte förklara för Vår Herre, att alltsammans var hennes fel. »Det var bara jag, som var dum och fåfäng och ville lysa med hans framgångar», sade hon. »Det är inte han, som förtjänar straff, utan jag.»

Men hon fortfor att i vartenda brev efterspana de där orden, som hon saknade. Och när hon inte såg till dem, blev hon alltmer orolig. Hon kände på sig, att det omöjligt kunde gå bra för Karl-Artur i skrivningen, om han inte hade fått hennes förlåtelse.

En vacker dag, när det led mot slutet av terminen, förklarade överstinnan, att hon ville fara till Uppsala och hälsa på sin goda vän Malla Silfverstolpe. De hade råkat samman förra sommaren på Kavlås hos Gyllenhaals och blivit så goda vänner, att den kära Malla hade bett henne komma till Uppsala under vintern och göra bekantskap med hennes litterära vänner.

Hela Karlstad förvånade sig, att överstinnan ville företaga sig en sådan resa mitt i tjällossningen. Man tyckte, att översten borde ha sagt nej, men översten sade ja som vanligt, och överstinnan gav sig av. Hon hade det förskräckligt på vägen, alldeles som Karlstadsborna hade förutsagt. Flera gånger fastnade hennes resvagn i dyn, så att den måste lyftas upp med stänger. En gång var det en av fjädrarna som bröts, och en annan gång gick vagnsstången tvärt av. Men överstinnan kämpade sig framåt. Liten och svag var hon, men tapper och lustig, och gästgivare och hållkarlar, smeder och bönder, som hon råkade utmed Uppsalavägen, voro färdiga att gå i döden för henne. Det var, som om de skulle ha vetat hur nödvändigt det var, att överstinnan kom fram till Uppsala.

Fru Malla Silfverstolpe hade överstinnan naturligtvis underrättat om sin ankomst, men inte Karl-Artur, och hon hade bett fru Silfverstolpe att inte låta honom veta något. Det skulle vara så roligt att få komma och överraska.

När överstinnan hade hunnit så långt som till Enköping, blev det stopp på nytt. Nu hade hon bara några få mil kvar till Uppsala, men en hjulring hade lossnat, och innan den blev fastsatt, kunde hon inte komma ur fläcken. Hon var förfärligt orolig. Hon hade varit på väg aldrig så länge, och den latinska skrivningen kunde äga rum när som helst. Men hon for ju till Uppsala bara därför, att Karl-Artur skulle få tillfälle att be henne om förlåtelse före skrivningen. Hon visste, att om inte detta bleve gjort, så skulle inga kollegier eller föreläsningar hjälpa honom. Han skulle bli kuggad ofelbart, alldeles ofelbart.

Hon kunde inte hålla sig stilla i rummet, som hade upplåtits åt henne på gästgivargården. Hon steg oupphörligen nedför trappan ut på gårdsplanen för att se efter om inte vagnshjulet hade kommit tillbaka från smedjan.

Vid ett av dessa tillfällen såg hon en kärra med en student i sätet bredvid skjutspojken svänga in på gården, och studenten, som sprang ur kärran, det var ju — nej, hon kunde inte tro sina ögon — det var ju Karl-Artur!

Han kom fram till henne, där hon stod. Han slöt henne inte i sina armar, men han grep hennes hand, tryckte den mot sitt bröst, och med sina sköna, drömtunga barnaögon såg han in i hennes.

»Mamma», sade han, »förlåt mig för att jag bar mig så illa åt i vintras, då mamma hade ställt till med kalas för att fira min latinska skrivning!»

Det var nästan för stor lycka för att vara sann.

Överstinnan ryckte lös sin hand, slog armarna om Karl-Artur och kysste honom gång på gång. Hon förstod ingenting, men hon visste, att hon hade fått tillbaka sin son, och hon kände, att detta var det lyckligaste ögonblicket i hennes liv.

Hon drog honom med sig in på gästgivargården, och nu kom förklaringen.

Nej, han hade inte ännu skrivit. Skrivningen skulle äga rum följande dag. Men det oaktat hade han nu varit på väg till Karlstad för att råka henne.

»Du är en galenpanna», sade hon. »Ämnade du resa fram och åter på ett dygn?»

»Nej», sade han, »jag gav allting förlorat, men jag visste, att detta måste göras. Det tjänade ingenting till att försöka. Jag kunde inte lyckas, förrän jag hade fått din förlåtelse.»

»Men, min gosse, det hade bara behövts det minsta lilla ord i ett brev.»

»Det har legat dunkelt och oklart över mig hela terminen», sade han. »Jag har känt mig ängslig, jag har varit utan tillförsikt, men inte vetat varför. Först i natt gick en klarhet upp för mig. Jag hade sårat det hjärta, som klappar för mig med så mycken ömhet. Jag kände, att jag inte kunde arbeta med framgång, förrän jag hade gjort avbön hos min mor.»

Överstinnan satt vid bordet. Hon lade ena handen över ögonen, som stodo fulla av tårar, och sträckte den andra mot sonen.

»Detta är underbart, Karl-Artur», sade hon, »tala mer!»

»Nåväl», började han, »i samma förstuga som jag bor en annan värmlänning, som heter Pontus Friman. Han är en pietist, han umgås inte med andra studenter, och inte jag heller har haft någon beröring med honom. Men tidigt i morse gick jag in till honom på hans rum och sade honom hur det stod till med mig. ’Jag har den ömmaste mor, som någon kan äga’, sade jag. ’Men jag har sårat henne, och jag har inte bett henne om förlåtelse. Vad skall jag göra?’»

»Och han svarade?»

»Han svarade bara detta: ’Res genast till henne!’ Jag förklarade, att detta var min högsta önskan, men i morgon skulle jag skriva pro exercitio. Mina föräldrar skulle helt säkert ogilla, att jag försummade skrivningen. Men Friman ville ingenting höra. ’Res genast!’ sade han. ’Tänk inte på något annat än att försona dig med din mor! Gud skall hjälpa dig.’»

»Och du for?»

»Ja, mamma, jag for för att kasta mig för dina fötter. Men inte förr satt jag i kärran, än jag fann mig själv oförlåtligt dåraktig. Jag hade den allra starkaste lust att vända om. Jag visste ju, att även om jag dröjde i Uppsala ett par dagar till, så skulle din kärlek tillgiva mig allt, men jag fortsatte ändå. Och Gud hjälpte mig. Jag fann dig här. Jag vet inte hur du har kommit hit, men det måste vara på Hans tillskyndan.»

Tårarna sköljde över ansiktet på både mor och son. Var det inte ett under, som hade skett för deras skull?

De kände, att den milda Försynen vakade över dem. De kände också tydligare än någonsin styrkan av den kärlek, som förenade dem.

En timme sutto de tillsammans på gästgivargården. Sedan sände överstinnan Karl-Artur tillbaka till Uppsala och bad honom hälsa den kära Malla Silfverstolpe, att modern inte skulle komma att besöka henne denna gång.

Se, överstinnan brydde sig inte om att resa till Uppsala. Målet med resan var redan uppnått. Nu visste hon, att Karl-Artur skulle bestå i provet. Hon kunde tryggt vända åter till sitt hem.

III.

Hela Karlstad visste, att överstinnan var religlös. Hon gick i kyrkan var gudstjänst likaså säkert som prästen, och om vardagarna höll hon en liten andaktsstund både morgon och kväll med hela sitt hus.

Hon hade sina fattiga, som hon kom ihåg med gåvor inte bara om julen utan hela året runt. Hon gav middagsmat åt flera behövande skolynglingar, och gummorna på fattighuset brukade hon varje år fägna med stort kaffekalas på Beatadagen.

Men ingen i Karlstad, och överstinnan mindre än någon annan, hade en tanke på att det skulle vara Gud obehagligt, att hon och domprosten och rådmannen och den äldste av kusinerna Stake togo sig en fredlig boston efter familjemiddagarna på söndagarna. Och lika litet drömde någon om att det skulle vara en synd att unga damer och herrar, som brukade titta in hos överstens, på söndagskvällarna fingo ta sig en liten sväng i stora salongen.

Varken överstinnan eller någon av de andra Karlstadsborna hade hört talas om att det skulle vara fördömligt att servera ett glas gott vin på en festmiddag eller att stämma upp en bordvisa, ofta nog diktad av värdinnan själv, innan det tömdes. Inte heller visste de av, att Vår Herre inte kunde tåla romanläsning eller teaterbesök. Överstinnan tyckte om att anordna sällskapsspektakel och att själv uppträda. Det skulle ha varit en stor försakelse för henne att avstå från det nöjet. Hon var som skapad för scenen, och Karlstadsborna brukade säga, att om fru Torsslow spelade teater bara hälften så bra som överstinnan Ekenstedt, undrade de inte på att stockholmarna voro så betagna i henne.

Men Karl-Artur Ekenstedt hade legat kvar i Uppsala en hel månad efter att han lyckligen hade gått igenom den besvärliga latinska skrivningen, och under tiden hade han varit mycket tillsammans med Pontus Friman. Och Friman var en ivrig och sträng och vältalig anhängare av den pietistiska riktningen, och det var inte utan, att Karl-Artur hade tagit intryck av honom.

Det var alls inte fråga om någon avgörande väckelse eller omvändelse, men så mycket var det i alla fall, att Karl-Artur kände sig orolig över de världsliga nöjen och förströelser, som förekommo i hemmet.

Som man kan förstå, rådde det just då ett obeskrivligt innerligt och förtroligt förhållande mellan mor och son, och Karl-Artur talade helt frimodigt med överstinnan om det, som han fann anstötligt. Och modern gick honom till mötes på allt möjligt sätt. Eftersom han sörjde över att hon spelade kort, så skyllde hon vid nästa släktmiddag på huvudvärk och lät översten intaga hennes plats vid bostonbordet. Ty att domprosten och rådmannen inte skulle få sitt parti som vanligt, det var ju inte att tänka på.

Och eftersom Karl-Artur inte tyckte om, att hon dansade, så avstod hon från det också. När de vanliga ungdomarna tittade in på söndagskvällen, så förklarade hon för dem, att hon var femtio år och att hon kände sig gammal och inte mer ville vara med i dansen. Men när hon såg vilken besviken uppsyn de visade, blev hon rörd och gick och satte sig till flygeln samt spelade dansmusik åt dem ända till midnatt.

Karl-Artur gav henne böcker, som han ville att hon skulle läsa, och hon tog tacksamt emot dem och fann dem ganska vackra och uppbyggliga.

Men inte kunde överstinnan nöja sig med att inte läsa annat än de högtidliga pietistiska böckerna. Hon var en bildad dam och följde med världslitteraturen, och sålunda hände det sig, att Karl-Artur en dag kom på henne med att hon hade Byrons Don Juan liggande under andaktsboken, som hon satt och läste i. Han hade vänt sig bort utan att säga ett ord, och hon blev rörd just därför, att han inte hade kommit med några förebråelser. Nästa dag packade hon in alla sina böcker i en lår och ställde upp den på vinden.

Det kan inte nekas, att överstinnan försökte att vara så tillmötesgående, som i hennes förmåga stod. Hon var ju både klok och begåvad, och hon visste, att allt detta bara var ett övergående svärmeri från Karl-Arturs sida. Det skulle försvinna med tiden, och ju mindre motstånd han mötte, dess förr skulle det gå över. Till all lycka var det ju sommartid. Nästan alla de förmögna Karlstads-familjerna voro bortresta, så att några stora bjudningar förekommo inte. Man roade sig med oskyldiga vandringar ute i naturen, med långa roddturer på den vackra Klarälven, med bärplockning och springlekar.

Mot slutet av sommaren skulle emellertid Eva Ekenstedt fira bröllop med sin löjtnant, och överstinnan var verkligen litet ängslig för hur detta skulle avlöpa. Hon kände sig så gott som tvungen att ställa till med ett stort, präktigt bröllop. Karlstadsborna skulle på nytt börja prata om att hon inte hade något hjärta för döttrarna, om hon läte Eva gifta sig utan ståt och uppståndelse.

Men lyckligtvis tycktes hennes medgörlighet redan ha haft en lugnande verkan på Karl-Artur. Han varken satte sig emot de tolv rätterna mat eller krokanen eller konfekten, ja, han protesterade inte en gång mot vinet och de andra dryckesvarorna, som togos hem från Göteborg. Han hade ingenting att invända mot vigsel i domkyrkan eller mot girlander utefter de gator, där brudtåget skulle färdas fram, och inte heller mot marschaller och tjärtunnor och fyrverkeri utmed älvstranden. Han tvärtom tog del i förberedelserna och arbetade i sitt anletes svett på att binda kransar och spika upp flaggor just som en annan.

En enda sak höll han styvt på, och det var, att det inte skulle få bli dans på bröllopet. Och detta hade överstinnan lovat honom. Hon tyckte, att det var ett rent nöje att gå honom till mötes härvidlag, då han så tåligt fann sig i alla andra anordningar.

Översten och döttrarna hade allt försökt sig med en liten protest. De hade undrat vad man skulle ta sig till med alla de unga löjtnanterna och alla de unga Karlstadsflickorna, som voro inbjudna och som naturligtvis trodde, att de skulle få dansa hela natten. Men överstinnan svarade, att med Guds makt skulle det bli en vacker kväll och att löjtnanterna och de unga flickorna skulle få gå ute i trädgården och höra på regementsmusik och se på hur raketerna stego mot himlen och hur marschallerna speglade sig i älvvattnet. Hon trodde, att allt detta skulle bli så vackert, att ingen skulle önska sig något annat nöje. Säkert vore detta en värdigare och högtidligare invigning av det nya äktenskapet än att hoppa omkring på ett dansgolv.

Översten och döttrarna gåvo med sig som vanligt, och sämjan i hemmet förblev ostörd.

När bröllopsdagen kom, var allting färdigt och ordnat. Det var ingenting, som klickade. Man hade tur med vädret, och det gick bra både med kyrkvigseln och med de många talen och skålarna. Överstinnan hade skrivit en vacker bröllopsdikt, som blev avsjungen vid bordet, och Värmlands regementes musikkår stod i skänkrummet och stämde upp en marsch för varje ny rätt, som bjöds runt. Gästerna funno, att allt gick frikostigt och rundligt till, och voro i den mest uppsluppna och festliga sinnesstämning, så länge som middagen varade.

Men när de hade stigit upp från bordet och kaffet var drucket, så överföllos de alla av en besynnerlig och oemotståndlig längtan efter att få dansa.

Man skall veta, att middagen hade börjat klockan fyra, och så väl arrangerat, som allt hade varit med vaktmästare och uppasserskor, så hade den inte räckt längre än till sju. Det var ju märkvärdigt, att de tolv rätterna och de många talen och fanfarerna och bordvisorna inte hade tagit längre tid än tre timmar. Överstinnan hade hoppats, att gästerna skulle bli sittande vid bordet ända till klockan åtta, men det hoppet hade inte gått i fullbordan.

Alltså, klockan var inte mer än sju, och det kunde inte bli tal om att skiljas förrän fram emot midnatt. Gästerna blevo ängsliga, när de tänkte på de många tomma timmar, som lågo framför dem.

»Om vi bara finge dansa» suckade de i sitt sinne, för överstinnan hade ju varit så försiktig, att hon i förväg hade underrättat om att det inte skulle bli någon dans på detta bröllopet. »Vad ska vi roa oss med? Det blir förskräckligt att sitta och kallprata timme efter timme utan att få röra på sig.»

De unga flickorna sågo ner på sina tunna, ljusa klänningar och vita sidenskor. De ena som de andra voro avsedda för dans. Och när man var klädd på detta sätt, så föddes danslusten alldeles av sig själv. Man kunde inte tänka på något annat.

De unga löjtnanterna vid Värmlänningarna, de voro ju så eftersökta som balkavaljerer. Om vintrarna voro de bjudna på så många baler, att de nästan blevo utledsna, och det var svårt att få dem upp i dansen. Men nu under sommaren hade de inte varit med om några riktigt stora danstillställningar. De voro utvilade och färdiga att dansa ett helt dygn, om så skulle vara, och de sade, att det var sällan, som de hade sett så många vackra flickor samlade. Och vad var det här för en tillställning? Att bjuda ihop unga löjtnanter och unga skönheter och inte låta dem dansa med varandra!

Men det var inte nog med att de unga längtade. Också de gamla damerna och herrarna tyckte, att det var skada, att inte ungdomen fick röra på sig, så att man hade något att titta på. Här fanns ju den bästa musik, som stod att få i hela Värmland. Här fanns den allra yppersta danssal. Varför i all världen skulle man då inte få ta sig en sväng?

Den där Beate Ekenstedt, hon hade då med all sin älskvärdhet alltid varit litet egennyttig. Hon ansåg nog, att hon inte själv kunde vara med i dansen, sedan hon hade nått upp till de femtio, och fördenskull måste nu hennes unga gäster sitta och klä väggarna.

Överstinnan såg och hörde och kände och förstod, att alla människor voro missnöjda, och för en så god värdinna, som alltid var van att ha det glatt och roligt på sina tillställningar, var detta något outsägligt prövande och påkostande.

Hon visste, att nästa dag och många, många dagar därefter skulle folk tala om det Ekenstedtska bröllopet och dra fram det som ett exempel på den största tråkighet, som de någonsin hade varit med om.

Hon bjöd till med de gamla. Hon gjorde sig så älskvärd hon kunde. Hon berättade sina bästa historier, hon kom med sina kvickaste infall, men de slogo inte an. Man brydde sig knappast om att lyssna till henne. Det fanns ingen så gammal och tråkig fru med på bröllopet, att hon inte satt och tänkte för sig själv, att bleve hon en gång så lycklig, att hon finge gifta bort sin dotter, så nog skulle ungdomen få dansa och de gamla även.

Överstinnan bjöd till med de unga. Hon föreslog dem, att de skulle göra springlekar i trädgården: Men de bara stirrade på henne. Springlekar på ett bröllop! Om hon inte hade varit den hon var, skulle de ha skrattat henne rätt upp i ansiktet.

När fyrverkeriet skulle brännas av, så bjödo herrarna damerna armen och promenerade utefter älvstranden. Men de unga paren bara släpade sig framåt. De gitte knappast höja ögonen så mycket, att de kunde följa raketernas stigande. De ville inte godkänna någon ersättning för det nöjet, som de längtade efter.

Fullmånen kom också upp liksom för att förhöja det glansfulla skådespelet. Den var inte som en skiva den kvällen, utan den rullade upp på himlen så trind som en boll, och ett kvickhuvud påstod, att den hade svällt upp av förvåning över att se så många ståtliga löjtnanter och så många sköna unga tärnor stå och stirra ner i älvvattnet så dystra, som om de ginge med självmordstankar.

Halva Karlstad stod utanför trädgårdsstaketet för att se på ståten. De sågo ungdomarna driva omkring därinnanför slappa och liknöjda, och de sade, att detta var det sämsta bröllop, som de någonsin hade skådat.

Värmlands regementes musikkår gjorde sitt bästa. Men som överstinnan hade förbjudit att spela dansmusik, ty i annat fall trodde hon inte, att hon kunde hålla styr på ungdomen, så fanns det inte så värst många nummer på programmet, utan samma stycken måste spelas om och om igen.

Det vore inte rätt att säga, att timmarna släpade sig fram. Nej, tiden stod stilla. Minutvisarna på alla klockor rörde sig i samma långsamma takt som timvisarna.

På älven utanför det Ekenstedtska huset lågo ett par stora Klarälvspråmar, och på en av pråmarna satt en musikälskande sjöman och spelade bondpolska på en gnällig, hemgjord fiol.

Men alla de stackars människorna, som gingo och plågades i Ekenstedtska trädgården, de lystrade till, ty detta var i alla fall dansmusik, och i all hast smögo de ut genom trädgårdsporten, och i nästa ögonblick såg man dem svänga om i bondpolska på den tjäriga bottnen av en Klarälvspråm.

Överstinnan lade snart märke till flykten och till dansen, och hon förstod ju, att det inte gick an att låta de finaste flickorna i Karlstad dansa på en smutsig lastpråm. Hon skickade genast bud till ungdomen, att den skulle komma in tillbaka. Men så överstinna hon var, så gjorde inte ens den yngste underlöjtnanten min av att lyda order.

Då gav överstinnan spelet förlorat. Nu hade hon gjort så mycket för att gå Karl-Artur till mötes, som väl kunde begäras. Nu fick hon lov att rädda det Ekenstedtska husets anseende. Hon lät befalla regementsmusiken upp i stora salongen, och hon lät den spela upp till angläs.

Strax därefter hörde hon, att de danslystna kommo stormande uppför trapporna, och nu blev det dans. Det blev en bal, vars make man sällan hade skådat. Alla dessa, som hade gått och väntat och längtat, sökte ta igen den förlorade tiden. De snurrade och svävade och sparkade och piruetterade. Det fanns ingen trött eller ohågad. Det fanns ingen så ful och tråkig flicka, att hon fick sitta ouppbjuden.

De gamla kunde inte hålla sig stilla, de heller, och det värsta var, att självaste överstinnan — jag tänk det, överstinnan, som hade slutat upp att dansa och spela kort och som hade burit upp på vinden alla världsliga böcker, hon kunde inte sitta stilla, hon heller. Hon svävade fram lätt och yr i dansen och såg likaså ung, nej, yngre ut än dottern, som hade stått brud samma dag. Karlstadsborna blevo riktigt lyckliga över att de hade fått tillbaka sin glada, sin charmanta, sin älskade överstinna.

Och glädjen stod högt i tak, och natten hade blivit ljuvlig och dejelig, och älven glittrade av månsken, och allting var, som det skulle vara.

Bästa beviset på hur stark glädjens smitta gick igenom rummen var väl, att Karl-Artur blev medryckt, han också. På en gång kunde han inte alls förstå, att det var något ont och syndfullt i att röra sig i takt efter musik tillsammans med andra unga och sorglösa människor. Det var så naturligt, att ungdom, hälsa och lycka togo sig ett sådant uttryck. Om han som annars hade känt det som en synd, skulle han inte ha dansat. Men i kväll föreföll honom alltsammans så barnsligt lustigt och oskyldigt.

Men just då Karl-Artur som bäst figurerade i angläsen, kom han att kasta ögonen bortåt den öppna salongsdörren, och i dörröppningen såg han ett blekt ansikte, omgivet av svart hår och skägg, med ett par stora, milda ögon, som stirrade på honom i smärtsam undran.

Han stannade mitt i dansen. Först trodde han sig se en syn, men snart kände han igen sin vän Pontus Friman, som hade lovat komma och hälsa på honom, när han for igenom Karlstad, och hade råkat anlända just denna kväll

Karl-Artur tog inte ett steg mer till dans, utan skyndade bort till den nykomne, och denne drog honom utan ett ord med sig nedför trappan ut i det fria.