Charlotte Löwensköld/Kap 07

←  Morgonkaffet

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf Sockerskålen

Brevet  →

Sockerskålen.

För fem år sedan, då Karl-Artur Ekenstedt för första gången hade kommit till Korskyrka, hade han varit en förfärligt sträng pietist. Han hade betraktat Charlotte Löwensköld som ett förtappat världens barn och knappast velat växla ett ord med henne.

Detta hade naturligtvis retat henne. Hon hade beslutat i sitt sinne, att han med första skulle få göra avbön för den missaktningen.

Snart hade hon märkt hur oerfaren han var i alla de praktiska ting, som en präst behöver ha reda på, och hon hade börjat hjälpa honom till rätta. Han var förlägen och avvisande till en början, men efter någon tid blev han mer tacksam och tog hennes hjälp i anspråk oftare, än hon egentligen önskade.

Han brukade göra långa promenader för att besöka fattiga gubbar och gummor, som bodde i små kojor långt borta i skogarna, och bad henne alltid, att hon skulle följa honom på sådana vandringar. Han försäkrade, att hon vida bättre än han förstod sig på att umgås med dessa gamla, att krya upp dem och trösta dem i deras små bekymmer.

Under dessa turer på två man hand var det, som Charlotte hade kommit att älska Karl-Artur. Förut hade hon alltid drömt sig, att hon skulle bli gift med en ståtlig och tapper officer, men nu blev hon hopplöst intagen av den fine och försynte unge prästen, som inte ville slå ihjäl en fluga och som aldrig hade låtit en svordom gå över sina läppar.

Nå ja, en tid hade de ostört fått fortfara med sina promenader och samtal, men i början av juli hände det, att Jaquette Ekenstedt, Karl-Arturs syster, kom på besök. Det var ingenting märkvärdigt, att hon det gjorde. Prostinnan Forsius i Korskyrka var gammal god vän med överstinnan Ekenstedt, och det såg ju alldeles naturligt ut, att hon hade bjudit Karl-Arturs syster till prostgården för några veckor.

Jaquette Ekenstedt fick dela rum med Charlotte, och de två flickorna blevo ofantligt goda vänner. I synnerhet var det Jaquette, som till den grad älskade Charlotte, att man kunde tro, att hon hade kommit till Korskyrka mera för hennes skull än för broderns.

Och då Jaquette väl var hemrest, kom ett brev från överstinnan till prostinnan Forsius i Korskyrka, som Charlotte fick läsa. Det innehöll en bjudning till Charlotte att komma till Karlstad och hälsa på Jaquette. Överstinnan skrev, att Jaquette inte gjorde annat än talade om den unga, förtjusande flickan, som hon hade råkat i prostgården. Hon formligen längtade efter henne och hade beskrivit henne så entusiastiskt, att hon också hade glort sin kära mamma nyfiken på att få se henne.

Överstinnan skrev, att hon för sin del alldeles särskilt intresserade sig för Charlotte, därför att hon var en Löwensköld. Den unga flickan hörde visserligen till den yngre grenen, som aldrig hade blivit baroniserad, men ursprungligen härstammade hon dock från den gamle generalen på Hedeby, så att det fanns ett litet släktskapsband mellan dem.

Så snart Charlotte hade läst brevet, sade hon genast ifrån, att hon inte ville resa. Hon var inte dummare, än att hon förstod, att prostinnan först, och nu sedan Jaquette, hade avlagt rapport till överstinnan om henne och Karl-Artur och att hon nu skulle skickas in till Karlstad, för att överstinnan skulle själv få se och döma om hon kunde bli en lämplig svärdotter.

Men prostinnan och framför allt Karl-Artur hade övertalat henne att resa. Karl-Artur och hon voro hemligt förlovade vid det laget, och han sade, att han skulle bli henne evigt tacksam, om hon uppfyllde moderns önskan. Han hade ju blivit präst mot föräldrarnas vilja, och fastän det inte kunde komma i fråga, att han bröte förlovningen med henne, vad de än tyckte, så ville han helst slippa att göra dem ny sorg. Och att de skulle bli förtjusta i henne, bara de finge se henne, det visste han. Han hade aldrig sett någon ung flicka, som så väl som Charlotte förstod sig på att umgås med äldre människor. Det var därför, att han hade märkt hur god hon var både mot det gamla prostfolket och mot alla andra åldringar, som han först hade kommit att fästa sig vid henne. Nej, om hon bara ville resa till Karlstad, så skulle allt gå bra.

Hur han nu hade talat och bett, så hade han till sist fått hennes löfte att anta bjudningen.

Det var en hel dagsresa in till Karlstad, och som det inte gick an, att Charlotte reste ensam, så hade prostinnan ställt om, att hon fick en plats i vagnen hos brukspatron Mobergers, som skulle fara in till staden på ett bröllop. Med otaliga visa råd och förmaningar hade hon därpå skickat av henne, och Charlotte hade ju lovat att vara förståndig.

Men detta, att sitta en hel dag i den täckta vagnen på det smala baklängessätet och stirra på herrskapet Mobergers, som sovo i var sitt hörn, var kanske inte den bästa förberedelse för Karlstadsvistelsen.

Fru Moberger tyckte, att det drog, och ville på inga villkor ha öppet på mer än en sida av vagnen och ibland inte ens det. Och ju varmare och kvalmigare det blev i resvagnen, dess bättre sov hon. Till en början hade Charlotte försökt att få i gång ett samtal med reskamraterna, men herrskapet Mobergers hade haft mycket att ställa med, de, innan de foro hemifrån, och nu ville de vila.

Charlottes små fötter hamrade och hamrade mot vagnsgolvet, utan att hon visste av det en gång. Men rätt som det var, vaknade fru Moberger och frågade om hon inte kunde vara så beskedlig och hålla sig stilla.

Vid gästgivargårdarna plockade Mobergers fram sin matsäck, åto själva och glömde visst inte bort att bjuda Charlotte. De voro mycket vänliga mot henne under hela resan, men i alla fall var det nog ett under, att de kommo fram till Karlstad med henne.

Ju längre hon satt och våndades i värmen, dess mer missmodig blev hon över hela resan. Hon företog den ju för Karl-Arturs skull, men rätt som det var, tyckte hon, att hela kärleken var borta, och hon kunde alls inte begripa varför hon skulle fara in till Karlstad och låta beskåda sig. Hon funderade många gånger på att öppna vagnsdörren, hoppa ur och springa tillbaka hem. Hon satt kvar, bara därför att hon var så matt och uppledsen, att hon inte orkade röra sig.

När hon kom fram till Ekenstedtska gården, var hon just inte i lynne att uppföra sig sansat och anständigt. Hon hade velat skrika eller dansa eller slå sönder något. Det skulle ha återställt henne till hälsa och gott humör. Jaquette Ekenstedt kom emot henne vänlig och glad, men så snart Charlotte såg henne, fick hon en förnimmelse av att hon själv var förfärligt illa klädd, simpelt och omodernt och, framför allt, att det var något på tok med hennes skor. De voro nya för resan, och sockenskomakarn hade gjort sitt allra bästa, men de klampade, då hon gick, och det luktade av lädret.

Jaquette förde henne genom flera vackra rum in till överstinnans kabinett, och då Charlotte vandrade genom våningen och lade märke till parkettgolven, de stora speglarna och de vackra pannåerna över dörrarna, gav hon alltsammans förlorat. Hon kunde aldrig bli godtagen som svärdotter i det här huset, det förstod hon. Det var den rysligaste dumhet, att hon hade farit hit.

När Charlotte kom in till överstinnan, minskades ju ingalunda hennes intryck av att ha hoppat i galen tunna. Överstinnan satt vid fönstret i en svängd länstol och läste i en fransk bok. Då hon fick se Charlotte, yttrade hon några ord på franska. Hon var väl så inne i läsningen, att hon inte ens själv märkte det. Och Charlotte förstod vad hon sade, men det retade henne, att den fina frun liksom sökte lista ut hennes språkkunskaper, och hon svarade på den allra tarvligaste värmländska. Hon talade inte sådan värmländska, som brukas bland herrskapsfolk och som ju är ganska lättfattlig, utan hon talade tjänstefolkets och böndernas värmländska, som är något helt annat.

Den fina frun höjde litet på ögonbrynen och såg ganska road ut, och Charlotte gick på och visade sin häpnadsväckande värmländska språkförmåga. När hon inte kunde få skrika eller dansa eller slå sönder något, så var det en tröst att tala värmländska. Detta spelet, det var i alla fall förlorat, men hon skulle då åtminstone visa de här fina människorna, att hon inte ville göra sig bättre, än hon var, för att ställa sig in hos dem.

Charlotte hade emellertid kommit så sent, att de andra redan hade superat, och om en liten stund sade överstinnan till Jaquette, att hon skulle föra sin väninna ner i matsalen, så att hon kunde få litet kvällsvard.

Och därmed var det slut på den dagen.

Nästa dag var en söndag, och så snart frukosten var över, var det att gå i kyrkan och höra domprosten Sjöborg predika. Gudstjänsten tog sina två och en halv timmar, och då den var slut, gingo översten och överstinnan och Jaquette och Charlotte en ganska dryg stund och promenerade på Karlstads torg. De mötte en hel mängd bekanta till överstens, och några herrar kommo fram och slöto sig till dem. Men de gingo bredvid överstinnan och språkade endast med henne, och för Jaquette och Charlotte hade de varken en blick eller ett ord.

Efter promenaden följde Charlotte med de andra tillbaka till det Ekenstedtska hemmet för att äta familjemiddag i sällskap med domprostens och rådmannens och bröderna Stake och Eva Ekenstedt och hennes löjtnant.

Under middagen förde överstinnan ett fint och bildat samtal med domprosten och rådmannen. Eva och Jaquette sade inte ett ord, och Charlotte teg också, eftersom hon kunde förstå, att det var brukligt där i huset, att ungdomen skulle tiga. Men under hela middagen satt hon och önskade sig långt därifrån. Hon låg på lur, kan man säga, efter något tillfälle att få visa Karl-Arturs föräldrar, att hon insåg, att hon alls inte passade att bli deras svärdotter. Hon förstod, att det inte var tillräckligt med värmländskan, hon måste gripa till något mer kraftigt och avgörande.

Efter en sådan resa och en sådan predikan och en sådan promenad och en sådan middag var det nödvändigt, att hon lät förstå, att nu ville hon inte vara med längre.

En av de präktiga, väluppfostrade tjänarinnorna, som passade upp vid bordet, bjöd kring en skål med hallon, och Charlotte lade för sig, hon som alla andra. Därpå sträckte hon ut handen efter en strösockerskål, som stod i närheten, och började sockra på bären.

Charlotte hade inte en aning om att hon tog mer socker, än som kunde vara behövligt, då Jaquette helt hastigt viskade henne i örat: »Ta inte så mycket socker! Det tycker inte mamma om.»

Charlotte visste ju, att många gamla ansågo, att det var ett syndigt överdåd att sockra på maten. Hemma i Korskyrka kunde hon knappast röra vid en strösockersked utan att få en förmaning av prosten, så att hon blev alls inte förvånad. Men på samma gång såg hon nu en utväg att få ge luft åt den där upproriska illviljan, som hade jäst inom henne, alltsedan hon for hemifrån. Hon grävde djupt ner i sockerskålen med ströskeden och sockrade så, att hennes tallrik såg ut som en snödriva.

Det blev underligt tyst vid bordet. Alla förstodo ju, att detta inte kunde gå väl. Det dröjde inte heller länge, förrän det kom en liten anmärkning från överstinnan.

»De måtte ha bra sura hallon i Korskyrka. Här hos oss är de inte så farliga. Jag tror knappt, att det behövs mer socker.»

Men Charlotte fortsatte att sockra. På samma gång sade hon till sig själv: »Om jag håller på att sockra, så får jag inte Karl-Artur och blir evigt olycklig, men jag måste sockra i alla fall.»

Överstinnan höjde litet på axlarna och vände sig till domprosten för att fortsätta samtalet. Det var tydligt, att hon inte ville ta i med hårdhandskarna.

Men översten sökte nu komma sin hustru till hjälp.

»Ni fördärvar alldeles smaken på bären, kära fröken Charlotte.»

Knappt hade han sagt ut orden, förrän Charlotte lade ströskeden ifrån sig. I stället fattade hon om sockerskålen med bägge händer och välvde allt dess innehåll ner i sin tallrik.

Därpå ställde hon ner skålen på bordet igen och lade dit ströskeden. Och så satte hon sig till rätta på stolen och stirrade rakt ut på bordssällskapet, färdig att ta emot stormen.

»Jaquette», sade översten, »kanske du vill ta din väninna med upp på ditt rum!»

Men överstinnan höll avvärjande upp handen.

»Nej, nej, nej, för all del», sade hon, »inte på det viset.»

Hon satt tyst ett par ögonblick liksom för att tänka efter vad hon skulle säga. Därpå fick hon en liten munter glimt i de söta ögonen och började tala. Men hon vände sig inte till Charlotte, utan till domprosten.

»Har kusin hört hur det tillgick, då min faster Clementine blev gift med grev Cronfelt? Fäderna å ömse håll hade råkats vid riksdagen i Stockholm och kommit överens om partiet, men då allt var klappat och klart mellan dem, sade den unga greven ifrån, att han åtminstone ville se sin tillkommande, innan han gick in på saken. Men faster Clementine satt hemma på Hedeby, och som det skulle ha väckt uppseende, om hon helt hastigt hade blivit hämtad till Stockholm, så bestämdes det, att greven skulle fara till Bro socken och se henne i kyrkan. Nå, kusin, min faster Clementine hade ingenting emot att bli gift med en ung, vacker greve, men hon hade fått reda på att han skulle komma till kyrkan för att titta på henne, och hon tyckte inte om att så där bli utställd till beskådande. Helst hade hon inte alls gått i kyrkan den söndagen, men dåförtiden kom det inte i fråga, att barn satte sig upp emot vad föräldrarna hade bestämt. Hon fick lov att göra sig så fin hon någonsin kunde och gå och sätta sig i den Löwensköldska bänken, för att grev Cronfelt och en vän till honom skulle kunna mönstra henne. Men vet kusin vad hon gjorde? Jo, när klockarn tog upp psalmen, så började hon sjunga med hög röst, men alldeles falskt. Och detta höll hon i med psalm efter psalm, till dess att gudstjänsten var slut. När hon sedan kom ut på kyrkbacken, då stod grev Cronfelt där och bugade sig för henne. ’Jag får be om nådig förlåtelse’, sade han. ’Jag förstår nu, att en fröken Löwensköld inte kan låta bese sig som en häst på en marknad.’ Därmed gick han för den gången, kusin, men han kom tillbaka och gjorde den unga flickans bekantskap i hennes hem på Hedeby, och de blev gifta, och lyckliga blev de väl också. Ja, kusin har kanske hört historien förr?»

»Å ja, men inte så väl berättad», sade domprosten och begrep ingenting.

Men den som begrep, det var Charlotte. Hon satt där fylld av en stor förväntan och bara slukade den berättande med ögonen. Överstinnan såg på henne, smålog litet, och så vände hon sig än en gång till domprosten.

»Som kusin ser, så sitter en ung flicka till bords med oss i dag. Och hon är hitkommen, för att jag och min man skulle få mönstra henne och se om hon duger till hustru åt Karl-Artur. Men den unga flickan, kusin, hon är en Löwensköld av den rätta sorten, och hon tycker inte om att bli utställd till beskådande. Och jag försäkrar kusin, att alltsedan hon kom hit i går kväll, har hon bemödat sig om att sjunga falskt alldeles som min faster Clementine. Och nu gör jag som grev Cronfelt, kusin, jag ber om nådig förlåtelse och säger, att jag förstår, att en fröken Löwensköld inte vill låta bese sig som en häst på en marknad.»

Med detsamma reste hon sig och bredde ut armarna, och Charlotte flög henne om halsen och kysste henne och grät av lycka och beundran och tacksamhet.

Alltifrån den stunden hade hon älskat sin svärmor nästan mer än Karl-Artur själv. För hennes skull, för att hon skulle få sina drömmar uppfyllda, hade hon förmått Karl-Artur att vända åter till Uppsala och avsluta sina studier, för hennes skull hade hon denna sommar velat göra honom till lektor, så att han skulle få en ställning i världen och bli något mer än en fattig lantpräst.

För hennes skull hade hon denna morgon lagt band på sig och ödmjukat sig.