Charlotte Löwensköld/Kap 11
| ← Schagerström |
|
De avklippta lockarna → |
Straffpredikan.
»Gina, min hjärtevän», sade den gamle prosten, »jag kan inte förstå mig på Charlotte. Jag måste be henne om en förklaring.»
»Ja visst, du har alldeles rätt», skyndade sig prostinnan att instämma. »Skall jag kanske kalla hit henne genast?»
Schagerström var rest, och Karl-Artur hade gått ner till sitt. De båda gamla voro ensamma kvar i prostens rum. Om de ville hålla ett litet förhör med Charlotte, så var tillfället synnerligen passande.
»Ena dagen ger hon Schagerström korgen, och den andra är hon tacksam att få mottaga hans anbud», sade gubben. »Har man någonsin hört maken till ombytlighet? Jag får verkligen lov att säga henne ett par förmaningsord.»
»Hon har aldrig brytt sig om vad folk sade om henne», suckade prostinnan, »men detta går över alla gränser.»
Hon var på väg fram till den pärlbroderade klocksträngen, men plötsligen hejdade hon sig. Hon hade i förbifarten sett en glimt av mannens ansikte. De fem små rynkorna mitt i pannan glödde ännu som eldkol, men för resten var hyn alldeles askgrå.
»Vet du vad?» sade prostinnan. »Jag undrar om du är tillräckligt förberedd att tala med Charlotte nu genast. Hon är inte den bästa att komma till rätta med. Hur skulle det vara, om du väntade till i eftermiddag, så att du hunne fundera ut något riktigt slående?»
Den gamla frun unnade visserligen sin kära sällskapsdam en ordentlig uppsträckning, men mannen var synbarligen trött efter den långa färden och den starka sinnesrörelsen. Han borde inte nu genast utsättas för ännu ett upprörande samtal.
Husjungfrun infann sig nästan i detsamma för att anmäla, att middagen var serverad. Man fick alltså ännu en anledning att uppskjuta räfsten med Charlotte.
Middagen intogs under tryckande tystnad. Det var likaså skralt med aptiten som med humöret hos de fyra bordskamraterna. Fat och karotter togos ut nästan lika fulla, som då de hade burits in. Man satt där, endast för att det skulle så vara.
Då måltiden var slut och Charlotte och Karl-Artur hade försvunnit åt var sitt håll, påyrkade prostinnan bestämt, att prosten inte skulle försumma den vanliga middagsluren för Charlottes skull. Det var minsann ingen brådska med att läxa upp Charlotte. Hon fanns i huset. Henne kunde han när som helst komma till tals med.
Prosten var kanske inte så särdeles svår att övertala. Men i alla fall hade det nog varit bättre, om han hade upptagit striden genast, ty inte förr var han vaken från middagssömnen, än ett brudpar infann sig, och kontrahenterna voro mycket ivriga att bli vigda av prosten själv. På så sätt upptogs tiden ända till kaffedags, och just som man steg upp från kaffebordet, kom kronofogden vandrande för att spela bräde. De båda gubbarna sutto och dunkade med sina brickor ända till liggdags, och så var det slut med den dagen.
Men uppskjutet är inte försummat. På onsdagen såg prosten fullkomligt kry ut. Nu fanns det intet hinder för att han skulle ta Charlotte i upptuktelse.
Ack, men mittpå förmiddagen upptäckte prostinnan sin man i färd med att rensa ett grönsaksland, där tistlarna höllo på att ta överhanden. Hon skyndade ut till honom.
»Ja, jag vet, att du tycker, att jag skall tala med Charlotte», sade han, så snart som han fick syn på henne. »Jag tänker inte på annat. Hon skall få sig en läxa, som hon aldrig har hört make till. Jag gick bara hit ut i trädgården för att bättre få tankarna i gång.»
Prostinnan vände med en lätt suck tillbaka in i sitt kök. Hon hade händerna fulla av arbete. Man befann sig ju i slutet av juli, då spenaten skulle saltas ner, då ärterna skulle torkas och hallonen kokas till sylt eller saft.
»Aj, aj, tänkte hon, »han gör sig alldeles för mycket besvär. Han sätter samman en hel predikan. Men så är det med prästerna. De kastar bort alldeles för mycken vältalighet på oss fattiga syndare.»
Man förstår, att hon trots göromålen höll ett öga på Charlotte, så att denna inte måtte företaga sig något otillbörligt. Men det behövdes knappast något övervakande. Redan på måndagen, innan Schagerström hade kommit resande till prostgården och ställt till med allt detta otrevliga, hade Charlotte tagit itu med att klippa sönder trasor till en mattväv. Hon och prostinnan hade varit uppe på vinden, plockat fram gamla klänningar, som inte voro bättre värda än att klippas sönder, och burit ner dem jämte en del andra odugliga klädespersedlar till skänkrummet, där man alltid brukade hålla till med sådant arbete, som skräpade och alltså inte kunde förrättas inne i de fina, dammfria rummen. Och hela tisdagseftermiddagen liksom hela onsdagen satt Charlotte där och klippte och klippte utan uppehåll. Hon gick inte utom dörren. Man skulle nästan vilja säga, att hon hade dömt sig själv till frivillig arrest.
»Hon kan gärna sitta där», tänkte prostinnan. »Hon förtjänar minsann inte bättre.»
Hon höll ett öga på mannen också. Han lämnade inte sitt grönsaksland och lät visst inte skicka efter Charlotte. »Forsius sätter ihop en predikan, som kommer att räcka ett par timmar», tänkte hon. »Visst har Charlotte burit sig illa åt, men nu börjar jag nästan tycka, att det blir synd om henne.»
Före middagen blev i alla fall ingenting åtgjort i ärendet. Sedan kom måltiden, middagsluren, eftermiddagskaffet och brädspelet i vanlig ordning. Prostinnan ville inte bråka mer om saken. Hon ångrade bara, att hon inte hade låtit mannen hållas dagen förut, då han ännu var ond och kunde ha talat rakt på sak.
Men på kvällen, då de lågo sida om sida i den stora bredsängen, försökte prosten göra en undskyllan för dröjsmålet.
»Det är sannerligen ingen lätt sak, detta, att hålla en straffpredikan för Charlotte», sade han. »Det är så mycket, som kommer en i tankarna.»
»Bry dig inte om det gamla!» tillrådde prostinnan. »Jag förstår, att du tänker på den tiden, då hon tog stalldrängen med sig och for ut och red om nätterna på dina hästar, därför att hon var rädd, att de skulle bli för feta. Men låt allt det där vara! Laga bara, att vi får reda på om det var hon, som lockade Karl-Artur att slå upp förlovningen! Det är därpå alltsammans hänger. Du skall veta, att folk redan har börjat undra på att vi vill behålla Charlotte kvar i vårt hus.»
Prosten smålog litet.
»Ja, det var en ren väntjänst, som Charlotte ville bevisa mig den gången, då hon red ut om nätterna. Alldeles på samma sätt, som då hon ville göra mig den glädjen att visa mig, att mina hästar kunde springa likaså bra som någon annans, och gav sig ut på kappkörning med dem.»
»Det är mycket, som vi har fått gå igenom med den flickan», suckade prostinnan. »Men allt det där är ju nu glömt och förlåtet.»
»Visst, visst», medgav prosten, »men det är ett par andra saker, som jag inte kan komma ifrån. Minns du hur vi hade det för sju år sedan, då Charlotte hade mistat båda sina föräldrar, och vi blev tvungna att ta oss av henne? Gina, min hjärtevän, då såg du inte ut, som du gör nu. Man kunde tro, att du redan var åtti år. Du var så kraftlös, att du gick och släpade fötterna efter dig. Varje dag fruktade jag, att jag skulle mista dig.»
Prostinnan förstod genast vad han syftade på. Den dagen, då hon hade blivit sextiofem år, hade hon sagt till sig själv, att hon hade släpat tillräckligt länge i hushållet, och hade fördenskull skaffat sig en hushållsmamsell. Det var en förträfflig människa, som hon hade fått fatt i. Hon hade inte mer behövt handlägga några sysslor, ja, hushållsmamsellen fann det inte ens önskligt, att hon visade sig i sitt kök. Men samtidigt hade prostinnan tacklat av, hon hade känt sig trött och klen och besynnerligt modfälld och olycklig. Man hade verkligen trott, att hon skulle stryka med.
»Ja», sade hon, »det är sant, att jag var litet dålig, då Charlotte kom hit, och det fastän jag aldrig har haft sådana goddagar som då. Men Charlotte kunde inte komma överens med min hushållsmamsell. Hon gav henne en näsknäpp på själva Luciadagen mitt i värsta julbrådskan, mamsellen gav sig av, och jag, fattiga, sjuka människa, måste gå ut i brygghuset och luta fisken. Nej, det glömmer jag aldrig.»
»Nej, det skall du inte heller göra», sade prosten skrattande. »Gina, min hjärtevän, du är en gammal arbetsträl. Du blev frisk, bara du återigen fick börja på att luta fisk och brygga julöl. Charlotte har alltid varit påflugen och besvärlig, jag säger inte annat, men med den där näsknäppen räddade hon ditt liv.»
»Nå, vad skall jag säga om dig då ?» inföll gumman, som inte gärna ville höra talas om att hon skulle vara så förtjust i de besvärliga sysslorna, att hon inte kunde leva utan dem. »Hur var det med dig? Du låge väl också i din grav vid det här laget, om inte Charlotte hade ramlat ur kyrkbänken.»
Prosten förstod genast vad hon syftade på. Då Charlotte hade kommit till prostgården, hade han ännu själv uppehållit hela pastoralvården och därtill predikat varje söndag. Hustrun hade kältat om att han skulle ta sig en adjunkt. Hon hade förstått, att han alldeles slet ut sig, på samma gång som han aldrig kände sig riktigt nöjd, därför att han inte fann tid att syssla med sin kära vetenskap. Men han hade sagt, att han ville sköta sitt ämbete, så länge han hade en gnista liv i behåll. Charlotte kältade inte, men hon satte sig att sova en söndag mittunder predikan, ja, hon sov så, att hon trillade ur bänken och väckte uppståndelse i hela kyrkan. Naturligtvis hade gubben blivit förargad, men efter den betan hade han förstått, att han var för gammal att predika. Han hade skaffat sig en adjunkt, sluppit ifrån en mängd ledsamma göromål och levat upp på nytt.
»Ja visst, sade han. »Hon skänkte mig en hel rad goda år genom det där påhittet. Just det där är det, som tränger sig fram, då jag vill gräla på henne, så att jag kan ingen vart komma med min straffpredikan.»
Prostinnan svarade ingenting, men i all hemlighet torkade hon bort en tår ur ögonvrån.
Emellertid insåg hon, att det denna gång inte gick an att låta Charlotte undslippa all tillrättavisning, och tog upp saken på nytt.
»Ja, allt det där kan vara gott och väl, men du vill väl inte säga, att du inte alls ämnar ta reda på om det var Charlotte, som bröt förlovningen?»
»När man inte ser sin väg klar för sig, så är det bäst att stå stilla och vänta», sade gubben. »Det tycker jag att vi skall göra den här gången, både du och jag.»
»Du kan inte stå till svars med att låta Schagerström gifta sig med Charlotte, om hon är sådan, som folk säger.»
»Om Schagerström skulle komma och fråga mig», sade prosten, »så vet jag nog vad jag skulle svara honom.»
»Jaså», sade prostinnan, »och vad skulle det vara?»
»Jag skulle säga till honom, att om jag själv vore femti år yngre och ungkarl…»
»Vad?» utropade prostinnan och satte sig hastigt upp i sängen.
»Jo, jag skulle säga till honom», fortfor prosten oförfärat, »att om jag vore femti år yngre och ungkarl och finge se en sådan flicka som Charlotte, så där full av sprakande liv och med något visst över sig, som ingen annan har, ja, då skulle jag själv fria till henne.»
»Åhoj», ropade gamla prostinnan, »du och Charlotte! Jo, då skulle du allt råka väl ut.»
Armarna fäktade, ansiktet grimaserade, och hon kastade sig tillbaka på kudden och skrattade.
Gubben såg litet harmset på henne, men hon fortfor att skratta. Och snart skrattade han med. De råkade i en sådan skrattparoxysm, att de inte kommo i sömn förrän långt efter midnatt.