Charlotte Löwensköld/Kap 17
| ← Lysning |
|
Triumfen → |
Fattigauktionen.
Det heter ju, att en olycka sällan kommer ensam, den har alltid en liten lycka i släptåg, och vad Charlotte Löwensköld beträffar, skänkte henne sorgen och försmädelsen just det, som ännu fattades henne, för att hon skulle vara verkligt intagande.
Det djupa svårmodet förjagade för alltid ur hennes sätt vad som hade varit alltför pojkaktigt, alltför uppsluppet. Över rösten, över rörelserna, över dragen lade det sin stillsamma värdighet. Till ögonen skänkte det detta skimmer av längtan, denna rörande, ovissa glöd, som talar om förspilld lycka. Denna sorgsna, förtjusande unga varelse måste, varhelst hon visade sig, väcka intresse, medkänsla, ömhet.
På tisdagens förmiddag hade Charlotte och prostinnan vänt åter från Örebro, och redan samma eftermiddag hade ungdomen från det närbelägna Holma bruk kommit vandrande till prostgården. Bland dessa älskvärda människor hade Charlotte vänner, vilka alldeles som frun på Gammalhyttan nekade att tro på hennes falskhet. Nu behövde de endast se henne för att förstå, att hon hade träffats av en svår sorg. De gjorde inga frågor, tilläto sig inga antydningar på det förestående giftermålet, sökte endast visa henne så mycken vänlighet, som de förmådde.
I själva verket voro de inte alls ute för att gratulera till lysningen, utan hade ett helt annat ärende. Men då de märkte Charlottes förtvivlan, visste de knappast om de skulle våga framställa det.
Så småningom kröp det dock fram, att de ville berätta om Torpar-Matts-Elin, hon med eldmärket och de tio syskonen. Hon hade kommit till Holma denna dag strax efter frukosten för att beklaga sig för deras mor över att hennes små syskon skulle bortauktioneras.
Torpar-Matts-Elin och hennes syskon hade levat på tiggeri. Vad annat skulle väl dessa utfattiga stackare ha kunnat ta sig till? Men nu hade människorna börjat tröttna på denna stora skara av hungriga munnar, som drog från gård till gård, och de styrande i socknen hade beslutat, att barnen skulle ackorderas bort åt olika håll. Man hade utlyst ett slags auktion, där de, som ville övertaga ett eller flera av barnen, fingo göra sina anbud. »Hennes nåd vet nog hur det går till», hade flickan sagt. »Man söker bara finna ut vem som med minsta möjliga kostnad för socknen vill överta ungarna. Inte är det någon, som tänker på att de ska få ordentlig vård och uppfostran.»
Den stackars tösen, som hittills hade burit ansvaret för syskonskaran, hade varit utom sig av förskräckelse. Hon hade sagt, att de, som ropade in barn på sådana där auktioner, voro fattiga torpare, som behövde billiga vallare åt sina får och getter eller billig hjälp i hushållet åt en utsliten hustru. Hennes små syskon skulle få släpa och arbeta likaså mycket som riktigt tjänstefolk, ingen sparade sådana där auktionsbarn. De måste göra skäl för den mat, som bestods dem. En av syskonen, den minsta, var inte mer än tre år, så att hon kunde ju varken gå vall eller hjälpa till i hushållet. Hon skulle väl få svälta ihjäl, hon, som inte kunde göra nytta för sig.
Allra mest hade Elin beklagat sig över att syskonen skulle spridas åt så många olika håll. Nu var det en sådan sammanhållning och kärlek mellan dem, men om några år skulle de inte känna igen varken henne eller varandra. Och vem skulle hädanefter lära dem ärlighet och sanningskärlek, som hon ju ändå hade försökt att inplanta hos dem?
Den nådiga frun på Holma hade känt sig mycket rörd över den fattiga flickans klagan, men hon hade inte ansett sig i stånd att hjälpa. Det fanns alltför gott om barnungar på bruksbackarna omkring Holma, som det åtåg henne att ta vård om. Men hon hade dock skickat ett par av döttrarna till fattigauktionen, som skulle försiggå i sockenstugan längre fram på förmiddagen, för att hon skulle få veta vem som ropade in de små stackarna.
När de två fröknarna från Holma hade kommit in i sockenstugan, hade auktionen nyss börjat. På en bänk långt framme i rummet hade de fattiga barnen suttit, den äldsta systern i mitten med treåringen på knäet, de andra runtomkring henne. De hade inte klagat högt, bara en stilla, oavlåtlig jämmer hade hörts från deras håll. Så trasiga och svultna, som de sutto där, måste man tänka, att de knappast kunde få det värre, än de redan hade det, men vad som nu förestod dem, föreföll dem tydligen som höjden av elände.
Runtomkring rummets väggar hade suttit fattigt småfolk, såsom man ju hade kunnat vänta på en dylik auktion. Endast framme vid ordförandebordet hade man sett några av de styrande, ett par hemmansägare och ett par bergsmän, som hade fått i uppdrag att tillse, att auktionen förrättades med ordning och att barnen överlämnades till hyggligt och välkänt folk.
Det äldsta av barnen, en mager och gänglig pojke, stod på bordet, utställd till allmänt beskådande. Den utbjudande höll på att prisa hans förmåga som vallpojke och vedhuggare, och en kvinna, mycket fattig efter kläderna att döma, hade närmat sig för att bättre kunna se vad han dugde till.
Längre hade man inte hunnit, då dörren gick upp och Karl-Artur Ekenstedt kom in. Han hade stannat på tröskeln och sett sig om i rummet, därpå hade han höjt armarna mot himlen och ropat: »O min Gud, vänd bort dina blickar ifrån oss! Se inte vad som här försiggår!»
Sedan hade han gått fram till de myndiga männen vid ordförandebordet.
»Jag ber er, mina medkristna», hade han sagt, gör inte så stor synd! Låt oss inte sälja bort människor till träldom!»
Alla närvarande hade blivit mycket bestörta över hans uppträdande. Den fattiga kvinnan hade snabbt dragit sig tillbaka från bordet ner mot dörren. De styrande bönderna flyttade sig litet generade fram och åter på bänken. Det hade dock sett ut, som om det snarare var prästens tillbörliga inblandning i socknens affärer, som de ogillade, än sina egna åtgöranden. Till sist reste sig en av dem.
»Detta är ett sockenstämmobeslut», sade han.
Den unge prästen hade stått där så vacker som en gud med tillbakakastat huvud och glänsande ögon. Han såg visst inte ut, som om han ämnade vika för något stämmobeslut.
»Jag ber bergsman Aron Månsson låta inställa auktionen.»
»Doktor Ekenstedt hör ju, att auktionen är beslutad på sockenstämma.»
Karl-Artur vände sig från mannen med en axelryckning. Han lade sin hand på den utbjudna gossens axel.
»Jag köper honom», sade han. »Jag gör ett bud så lågt, att ingen kan gå lägre. Jag erbjuder mig att ta vård om honom utan någon ersättning av socknen.»
Bergsman Aron Månsson reste sig, men Karl-Artur såg inte åt honom.
»Det behövs ingen mer utropning», sade han till auktionisten. »Jag bjuder på alla barnen på en gång och till samma pris.»
Nu hade alla människor rest sig. Endast Torpar-Matts-Elin och hennes syskon sutto kvar orörliga, ur stånd att kunna begripa vad som försiggick.
Bergsman Aron Månsson kom med invändningar.
»Det blir det gamla spektaklet», sade han. »Vi hade ställt till med detta för aft slippa det eviga tiggandet.»
»Barnen skall inte tigga mer.»
»Vem borgar oss för det?»
»Jesus Kristus, han, som sade: ’Låten barnen komma till mig.’ Han går i borgen för alla dessa små.»
Det låg en sådan befallande kraft och höghet över den unge prästens person, då han sade detta, att den myndige bergsmannen inte kunde finna ord till svar.
Men Karl-Artur närmade sig till barnskaran. »Gå er väg!» sade han. »Spring hem tillbaka! Jag har ropat in er.»
De vågade ännu inte röra sig, men då lyfte Karl-Artur upp den minsta, och med den lilla treåringen på armen och de andra tio tätt efter lämnade han sockenstugan.
Ingen hindrade dem. Flera av spekulanterna hade redan, skamsna och försagda, avlägsnat sig.
Men då de två systrarna hade kommit hem till Holma och berättat allt detta för sin mor, hade hon förklarat, att man måste göra något för att hjälpa den unge prästen med hans många skyddslingar. Hon hade tänkt sig, att man skulle börja samla ihop pengar till ett barnhem, och det var för att tala om detta, som de nu hade kommit till prostgården.
I detsamma som berättelsen var slut, reste sig Charlotte och gick gråtande ut ur rummet. Hon mäste skynda upp på sitt eget rum för att kunna kasta sig ner på knä och tacka Gud.
Vad hon så länge hade drömt om, det hade alltså nu gått i uppfyllelse. Karl-Artur hade stått fram som en ledare för folket, som en föregångsman, som förde människorna på Guds vägar.