Charlotte Löwensköld/Kap 19
| ← Triumfen |
|
Domprostinnans begravning → |
Strafftal till kärleksguden.
På måndagens förmiddag vandrade Charlotte fram till kyrkbyn för att tala med sin syster, doktorinnan Romelius. Doktorinnan var liksom de flesta Löwensköldar mycket intresserad av det övernaturliga. Hon brukade berätta, att hon hade mött döda människor mittpå ljusa dagen ute på bygatan, och det fanns knappast någon så vild spökhistoria, att hon inte trodde på den. Charlotte, som var av en annan läggning, hade hittilldags bara skrattat åt hennes syner, men nu sökte hon ändock upp henne för att höra hennes mening om de gåtor, som hon grubblade över.
Efter det obehagliga uppträdet framför kyrkdörren hade den unga flickan åter vaknat till medvetenhet om sin egen olycka. Åter kände hon sig på samma sält, som då Schagerström i Örebro hade berättat henne om lysningen, infångad och bortsläpad av okända makter. Hon var trollbunden. Hon kände sig förföljd av något mörkt, illasinnat väsende, som hade skilt henne från Karl-Artur och som alltjämt sände nya olyckor över henne.
Den unga flickan, som dessa dagar ständigt kände sig matt och tyngd av en oförklarlig trötthet, gick mycket långsamt fram mot kyrkbyn och höll ögonen sänkta mot marken. Människor, som sågo henne, trodde antagligen, att hon led av samvetskval och inte vågade möta deras blickar.
Med oerhörd ansträngning nådde hon dock början av bygatan och släpade sig just fram under den höga häcken, som omgav organistens träd- gårdstäppa, då grinden till täppan öppnades. Hon hörde, att någon kom ut på vägen och började gå åt hennes håll.
Ovillkorligen såg hon upp. Det var Karl-Artur, och hon blev så upprörd över att möta honom här utan vittnen, att hon tvärstannade. Men innan han kom fram till henne, hördes en röst inifrån trädgården, som kallade honom tillbaka.
Vädret var inte mer så stadigt vackert, som det hade varit förut under sommaren. Små häftiga regnskurar sköljde ner vid alla dagens tider, och fru Sundler, som hade sett, att ett moln körde upp bakom skogsåsen och att några regndroppar redan hade börjat falla, kom springande framåt täppan med sin mans stora kapprock över armen för att erbjuda den åt Karl-Artur.
Då Charlotte gled förbi grinden, hjälpte hon honom på med rocken. De två stodo på endast ett par stegs avstånd från den unga flickan, och hon kunde inte undgå att se dem. Fru Sundler knäppte igen kapprocken om Karl-Artur, och han skrattade åt henne på sitt gossaktiga sätt, därför att hon var så rädd om honom.
Thea Sundler såg också glad och obesvärad ut, det fanns inte ett spår av något otillbörligt i det hela. Men Charlotte tyckte sig dock ha fått en uppenbarelse, då hon såg Thea Sundler på det där sättet ta vård om Karl-Artur liksom en mor eller en hustru.
»Hon älskar honom», tänkte den unga flickan.
Hon skyndade vidare för att slippa se mera. Men gång efter annan upprepade hon för sig själv: »Ja visst, hon älskar honom. Att jag inte har förstått det förut! Det förklarar alltsammans. Det är därför, som hon har skilt oss åt.»
Hon var genast på det klara med att Karl-Artur ingenting visste. Han gick nog alltjämt och drömde om sin vackra dalkulla. Visserligen tillbragte han numera alla sina kvällar hos organistens, men det var troligen den vackra sången och musiken, som han där bjöds på, som lockade mer än något annat. För resten behövde han väl någon att tala vid, och Thea Sundler var ju en så gammal vän av hans familj.
Egentligen kunde man väl ha väntat, att den unga flickan skulle ha blivit skrämd eller bedrövad över sin upptäckt, men så var knappast förhållandet. I stället lyfte hon upp huvudet, hon reste på sin krökta rygg och återtog sin vanliga raka och spänstiga hållning.
»Det är Thea Sundler, som är skuld till hela olyckan, tänkte hon. »Men henne skall jag väl kunna komma till rätta med.»
Hon kände sig som en sjukling, som äntligen har funnit ut vad det är för en sjukdom han lider av och är förvissad om att kunna finna bot för den. Hon fylldes med nytt hopp, ny tillförsikt.
»Och jag, som trodde, att det var den där olycksaliga ringen, som var ute och spökade igen!» mumlade hon.
Hon tyckte sig en gång ha hört sin far berätta, att ett löfte, som Löwensköldarna skulle ha gett Malvina Spaak, Thea Sundlers mor, inte hade blivit hållet och att fördenskull en svår straffdom var dem förutsagd. Det var för att få reda på hur härmed förhöll sig, som hon var på väg till sin syster. Ända till detta ögonblick hade hon i allt, som hade övergått henne de senaste veckorna, funnit något oemotståndligt, något ödesbundet, som hon inte kunde hejda eller avstyra. Men var det endast detta, att Thea älskade Karl-Artur, som vållade alla olyckorna, då kunde hon själv finna hjälp för dem.
Helt plötsligt övergav hon sin avsikt att uppsöka systern och vände om hem. Nej, detta passade henne inte. Hon wville inte tro, att det fanns någon gammal straffdom att kämpa emot. Hon ville lita på eget förstånd, egen kraft och uppfinningsförmåga utan att ha något sådant där obegripligt otyg att tänka på.
Då hon på kvällen klädde av sig inne i sitt rum, stod hon länge och betraktade en liten amorin av porslin, som hade sin plats på hennes sekretär.
»Det är alltså henne, som du har skyddat hela denna tid», sade hon till den lilla figuren. »Du har hållit din hand över henne och inte över mig. För hennes skull, därför att hon älskade Karl-Artur, var det, som Schagerström måste fria till mig och som allt detta andra måste hända.
»För hennes skull var det, som Karl-Artur och jag måste bli oense, för hennes skull måste Karl-Artur fria till dalkullan, för hennes skull måste Schagerström sända mig blombuketten, så att all försoning blev omöjlig.
»Ack, Amor, varför skyddar du hennes kärlek? Är det därför, att den är otillåten? Är det sant, att du ser med största nåd till sådan kärlek, som inte får finnas till?
»Min egen Amor, du borde blygas. Här har jag ställt dig som en vaktare över min kärlek, och du, du hjälper endast denna andra.
»Därför att Thea Sundler älskar Karl-Artur, lät du mig uthärda förtalet, nidvisan, visselserenaden utan att försvara mig.
»Därför att Thea Sundler älskar Karl-Artur, lät du mig säga ja till Schagerström, du lät lysa för oss, du ämnar kanske också föra oss samman i brudstol.
»Därför att Thea Sundler älskar Karl-Artur, har du låtit oss alla leva i elände och förskräckelse. Du sparar ingen. De gamla människorna här och de gamla i Karlstad, de alla skola lida, blott därför att du beskyddar den lilla tjocka organisthustrun med fiskögonen.
»Därför att Thea Sundler älskar Karl-Artur, har du tagit ifrån mig lyckan. Jag trodde, att något hemskt troll ville föra mig till undergång, men det var ingen annan än du, Amor, ingen annan än du.»
Hon hade talat med skämtsamt tonfall i början, men överväldigad av alla de grymma öden, som hon återkallade i minnet, fortsatte hon, skälvande av rörelse.
»O, du kärlekens gud, har jag då inte visat dig, att jag kan älska? Är hennes kärlek dig behagligare än min? Är inte jag likaså trofast, brinner en starkare och renare låga i hennes hjärta än i mitt? Varför, kärleksgud, skyddar du hennes kärlek och inte min?
»Vad kan jag göra för att blidka dig? Amor, Amor, betänk, att du för honom, som jag älskar, mot ofärd och elände! Är det din mening att också skänka henne hans kärlek? Det är det enda, som du hitintills har nekat henne. Amor, Amor, är det din mening att också skänka henne hans kärlek?»
Hon frågade inte mer, undrade inte mer. Hon gick gråtande till sängs.